Byråkrati är inte det enda som hindrar omställningen

Under måndagsmorgonen kom regeringspartierna med ett besked som måste betraktas som välkommet, även om det i nuläget enbart handlar om tillsättandet av en utredning. 
Den utredningen ska nämligen titta på hur man kan förenkla och snabba på tillståndsprocesserna för miljötillstånd för de industrier som är nödvändiga för den gröna omställningen.
I nuläget är processerna inte bara utdragna, utan också oförutsägbara, så att den som vill anlägga en vindkraftspark eller en gruva alltid måste räkna med långa hålltider innan man ens vet om spaden får sättas i jorden.
Det är förstås ohållbart, och får företag som skulle vara intresserade av att vara verksamma i Sverige att prioritera andra länder för sina anläggningar – någonting som är till men för såväl den svenska industrin och näringslivet, som för våra egna ambitioner när det kommer till den gröna omställningen.
För det kan kanske låta paradoxalt att någonting som på papperet tycks som en försvagning av miljölagstiftningen faktiskt är ett steg i rätt riktning för regeringens miljöpolitik, men här är det faktiskt en fråga om att göra prioriteringar.
Alla tjänar på att processen är förutsägbar och inte alltför utdragen – och ibland är man helt enkelt tvungen att prioritera, och fatta beslut som innebär att den nationella eller till och med globala nyttan kan väga tyngre än lokala miljörisker.
Vare sig i princip eller i praktiken är det orimligt att en lokal förlust av ett habitat för en viss art kan kompenseras av ett steg framåt för ett steg framåt i klimatarbetet – den globala uppvärmningen är ett så stort hot, att det i förlängningen hotar varenda enskilt och lokalt habitat. 
Samtidigt är det viktigt att inte stirra sig blinda på tillståndsprocesserna, som om det enda som hade stått i vägen för den fortsatta utbyggnaden av nya industrier skulle ha varit snårig lagstiftning och byråkrati.
Det är en bricka i ett stort spel – men för att lyckas med framgångsrika näringsetableringar krävs det så oerhört mycket mer än så.
Den växtvärk som de framväxande industrierna i norra Sverige lider av handlar inte i första hand om byråkrati eller bristande efterfrågan – det handlar om bristande tillgång på nästan allt det som är nödvändigt för att skapa en tillväxt som är hållbar på sikt.
Det kommer att behövas mer arbetskraft med den rätta och eftersökta kompetensen. Det kräver å ena sidan fler utbildningsplatser inom tekniska ämnen, och å andra sidan allt det som gör det både möjligt och attraktivt för människor att flytta dit jobben faktiskt finns.
Det innebär att det kommer att behöva byggas nya bostäder – samtidigt som vi ser att bostadsbyggandet under det senaste året har tvärnitat och nått nya bottennivåer.
Det kommer att behöva en utbyggd samhällsservice för såväl unga som gamla – samtidigt som Sveriges Kommuner och Regioner desperat larmar om att de är tvungna att genomföra nedskärningar på grund av inflationen och den svältbudget som regeringen valt att sätta välfärden på. 
Det kommer också att kräva omfattande satsningar på tillgänglighet och infrastruktur, och det av partier som inte ens kunde få sig till att genomföra den snabbtågssatsning som de själva en gång i tiden föreslog.
De förkortade tillståndsprocesserna är med andra ord enbart ett steg i rätt riktning – men ett sådan är långt ifrån tillräckligt, när man i själva verket redan borde ha sprungit i full fart. Den som inte springer tillräckligt fort, kommer nämligen förr eller senare att upptäcka att framtiden har sprungit ifrån honom för gott.