Brottsbekämpningen är ett maratonlopp – inte en sprint

Det har knappast gått att undvika att Sverige under de senaste åren har drabbats av en våg av skjutningar, varav många har en dödlig utgång.
Det är en utveckling som är så allvarlig att Brottsförebyggande rådet i en rapport som släpptes förra veckan konstaterade att Sverige ur ett europeiskt perspektiv sticker ut, och har fler fall av dödligt våld med skjutvapen än övriga Europa.
Under det senaste året har det också blivit tydligt att detta våld inte är begränsat till storstäderna och deras utsatta förorter, utan tvärtom förekommer över hela landet.
Detta är inte nyheter, utan något som legat högt på den politiska agendan under flera års tid. När Magdalena Andersson tillträdde som socialdemokratisk partiordförande på den socialdemokratiska kongressen i höstas, var hennes främsta budskap att partiet och regeringen under henne skulle ”vända på varje sten” för att bryta utvecklingen.
Även oppositionen har ett starkt engagemang i frågan – de har under de senaste åren med på gränsen till monoton stämma upprepat kraven på strängare straff och utökade befogenheter för polisen.
Många av dessa krav har faktiskt också plockats upp av regeringen, med resultatet att oppositionen gått ännu längre i sina krav på straffskärpningar; kanske skulle man kunna formulera det som att de i första hand är intresserade av att vända på en och samma sten, men många gånger om.
Den andra sidan av debatten handlar om vad man borde ha gjort i förebyggande syfte, och om vad man kan göra på längre sikt för att stoppa återväxten i de kriminella nätverk som ligger bakom flertalet av dessa skjutningar.
Retoriskt smäller det förstås inte lika högt som att kavla upp ärmarna, låsa in folk och kasta nyckeln i vallgraven – men det är förmodligen det enda som på sikt kommer att vara effektivt; vi måste inse att brottsbekämpning är ett maratonlopp, inte en hundrameterssprint.
Men det båda dessa strategier har gemensamt är att de båda fokuserar på de personer som utför brotten ifråga. De är helt och hållet inriktade på gärningsmännen, deras situationer och motiv – och det för tankarna till den vapendebatt som återigen har blossat upp på andra sidan Atlanten.
I den utgör ett av den amerikanska vapenlobbyns ständigt upprepade argument att det inte är vapen som dödar, utan de människor som håller i vapnen. Med det vill de flytta debatten från att handla om tillgången till vapen – och det är faktiskt någonting som vi kan lära oss av här.
Att säga det låter banalt – men något av det allra mest chockerande med den pågående vågen av skjutningar är hur skrämmande lätt det tycks vara för även mycket unga gärningsmän att få tag på skjutvapen. 
Och om vi faktiskt inte kan stoppa de gängrelaterade konflikterna omedelbart, så borde vårt primära fokus i närtid – sprintloppet, om man så vill – vara att stoppa den tillgång till skjutvapen som gör dem så dödliga. 
Den tidigare statsministern Stefan Löfven (S) försökte i ett uppmärksamt uttalande också fästa uppmärksamheten på den narkotikamarknad som finansierar gängens verksamhet och är roten till många av deras interna konflikter.
Vapenköpen finansieras av den narkotika som köps och konsumeras av många i övrigt laglydiga medborgare – och i det hade Stefan Löfven faktiskt rätt. För att få bukt med skjutningarna måste vi börja med att konfrontera de marknader som finns för insmugglad narkotika och vapen. 
Vi får inte stirra oss blinda på den hand som råkar hålla i pistolen – för i bästa fall kan vi ju se till att där inte ens finns någon pistol.