Det där med att behandla alla människor lika kan låta enkelt. Det är väl lika naturligt som morgonkaffet? Men jag behöver inte gå längre än till mig själv och mina egna invanda mönster för att se att det där kaffet, det hamnar allt i fel strupe ibland. För det är så man är uppväxt och man är van att göra som man gör, om man inte ägnar aktiv tanke åt att inte göra så. Att vilja göra på ett annat sätt. Att vilja jobba med sig själv.
Jag har varit politiskt aktiv länge. En förebild. En person som bör leva som hon lär. Och jag lovar och svär att jag går fel ibland. Men jag hinner stoppa mig själv. Jag hinner tänka ett varv till. Jag hinner fundera på hur det kommer sig att jag höll på ta fel väg? Vilken samhällskultur som finns inbyggd i mig. Och jag tänker att det ändå är det viktiga. Att hinna göra om och göra rätt och att det som kommer ur munnen på mig ändå är det jag tycker. Egentligen.
Som när nyanlända killar hamnar i slagsmål. Jag hinner tänka ”Åh nej, inte dem”. Jag hinner undra om de inte begriper att nu exploderar sociala media av “Vad var det jag sa, det vet man ju hur invandrare är, det är bara våld och elände”?
Så tänker jag tills jag hinner stoppa mig själv och tänka att: Jo, våld och slagsmål är onödigt men den som slåss kan inte samtidigt tvingas vara symbol för 68 miljoner människor på flykt. Ingen borde slåss men det finns fler gemensamma nämnare i manligt kontra kvinnligt än i flykting kontra bofast.
Eller när flickor väljer lastbilsyrket och jag hinner tänka ”Oj, hur ska det där gå när det är halkigt eller däcket har exploderat?” tills jag stoppar mig själv och kommer ihåg att körskickligheten sitter i erfarenheten och inte i könet. Hur kan det komma sig att jag – som dessutom har alla lastbilsbokstäver i mitt eget körkort – reagerar så? Hur färgad är jag av alla hö-hö-gubbar som himlat med ögonen och skakat på huvudet åt “kärringar som inte kan köra bil”?
Eller när Polisen jobbar för bättre inkludering. Fler poliser borde kunna komma från andra grupper än bara vita män. Inte för att det är nåt fel på vita män utan helt enkelt för att alla människor inte tillhör den gruppen. Och när Polisen försöker påverka intresset för yrket så åker de på så mycket skit som handlar om varför de lägger energi på såna frågor när de borde vara ute och bekämpa brottsligheten istället.
Då hinner jag tänka att ”Det var väl onödigt med det här bråket”, innan jag hinner landa i att just det ju faktiskt är att förebygga och bekämpa. När fler människor ur olika grupper har fler yrken händer någonting med både förebilder och känslan av möjlighet för fler. Utöver att vi kanske får bättre poliser när vi väljer bland fler.
Men värst är nog när jag reagerar med magen om min dotter tar på sig sin kortaste kjol när hon ska ut. Och tänker att jag alltid vill att hon ska ha på sig något heltäckande. För någonstans vill jag ju inte att hon ska råka illa ut om hon hamnar på fel ställe med fel människor.
Vad är det annat än att närma sig att lägga skulden på henne om nånting skulle hända? Istället för där den hör hemma, skulden. Och sen fundera på hur rubriksättningen brukar se ut. ”Kvinna våldtagen”. Inte ”Man våldtog”. Och tänka att det också är en del av problemet. Som gör att inte alla känner sig fria och kapabla att faktiskt leva det liv de vill.
Vi är alla produkter av samhället vi lever i. Vår instinktiva känsla har inte alltid rätt. Det är okej att hinna tänka en viss sak, så länge man även hinner stoppa sig själv i den tanken. Och tänka hela vägen.