Vi befinner oss just nu i en epok som av forskare kallas för det sjätte massutdöendet. Låter det dystert?
Det är det också – termen syftar på det antal arter som just nu håller på att utrotas och försvinna från jordens yta, och som aldrig kommer att komma tillbaka.
Det femte och senaste massutdöendet är det utan jämförelse mest kända av det tidigare – det orsakades förmodligen av det meteoritnedslag som för 65 miljoner sedan satte punkt för dinosauriernas tid på den här jorden.
Vad som orsakade de tidigare massutdöendena är inte i alla delar klarlagt – men om det som pågår just nu råder det ingen som helst tvekan. Det är konsekvensen av människans manipulation och utnyttjande av den här jordens resurser.
Redan i sig är detta förstås en tragedi. Ingen av oss vet varför människan finns på den här jorden eller om den frågan ens har ett meningsfullt svar – men det kan knappast vara för att se till att vi blir fullkomligt ensamma här.
Men detta skeende har naturligtvis konsekvenser även för oss, för vår egen och för kommande generationers tillvaro – naturen är inte enbart en miljö som vi rör oss igenom på vägen mot någonting annat, utan också det vi lever i och lever av.
Ekosystem är så komplexa företeelser att det inte går att förutsäga hur förlusten av en del kommer att påverka helheten, och när de väl har gått förlorade går de inte att återställa; om det är någonting som den pågående globala uppvärmningen visat oss så är det att vi enbart kan rubba naturens existerande jämvikt på egen risk.
Därför är det både fel och ytterst beklämmande att se att den sittande högerregeringen har bestämt sig för att kapa miljöbudgeten, och därmed i många fall avbryta och rulla tillbaka arbetet för att rädda skyddsvärda och hotade arter i Sverige.
De som slår larm i det här fallet är Naturvårdsverket, som konstaterar att de minskade anslagen inte bara innebär att arbetet för att upprätthålla värdefulla livsmiljöer kommer att behöva avbrytas, utan också att alltmer biologiskt värdefull skog kommer att avverkas.
Det sker i strid mot Sveriges uttalade miljömål och de utfästelser man gjorde så sent som strax före årsskiftet vid miljömötet COP15 I New York – och ärligt talat är det inte heller så stora pengar man lyckas spara in på det hela.
Snarare tycks det ske av överseende eller enbart på pin kiv – och den enda rimliga förklaringen jag kan tänka mig att det här helt enkelt är en del av hur högerpolitik ser ut över hela världen; det är samma agenda mot naturen som genomförs med axelryckningar och med lite yviga machogester av en Bolsonaro eller av en Trump.
I Sverige har man gett i uppdrag åt regeringens yngsta minister, miljöminister Romina Pourmokthari (L), att vara den som håller i bilan. Så brukar man tysta potentiella interna kritiker, genom att ta in dem i tältet så att de inte ställer till med oväsen utanför.
Det är säkert bra för hennes karriär – men efter att under de senaste åren ha sett den yngre generations uppvaknande och politiska agens i klimatfrågan är det faktiskt alldeles särskilt dystert att se en så ung person vara den som i handling ger upp i frågan om att rädda den biologiska mångfalden.
Många tidigare generationer kan nämligen ursäktas av att de inte visste vad de gjorde eller fullt ut kunde förutse konsekvenserna av sina handlingar. Den ursäkten kommer aldrig att vara giltig i vår tid – miljöminister Romina Pourmokthari tillhör den generation som vet precis vad som sker, men som har bestämt sig för att inte göra ett skvatt åt det.