Billström misslyckas i både Ankara och Sälen

Just nu pågår den årliga Rikskonferens Folk och försvar i Sälen i Dalarna. Det är svårt att missa det nuförtiden – det som tidigare var en ganska nischad tillställning för branschfolk, verkar nu hetare för såväl politiker som rikstidningarnas reportrar. 
Det är väl ett tecken så gott som något på de skiftande tiderna och de skiftande prioriteringarna i politiken – just nu är säkerhetspolitiken ordet på allas läppar, och lösningen på de utmaningar vi står inför ett svenskt medlemskap i försvarsalliansen Nato. 
Om det finns det en bred enighet i såväl riksdagen som befolkningen – men att se till att det blir så har hamnat på den nuvarande regeringens bord. Hittills kan man väl säga att det går sådär, och att deras insatser har väckt betydligt fler frågor än det har gett svar.
Jag tänker i synnerhet på den skandal som uppdagades av Dagens ETC, där utrikesminister Tobias Billström (M) blev påkommen med att för turkisk press ha påstått att det var på väg att bli olagligt att vifta med flaggor från PKK i Sverige, men förnekar samma sak när det uppmärksammades i Sverige.
Det är ett rundhänt lovande med grundlagsskyddade svenska rättigheter som friheten att uttrycka sig och sina åsikter – allt för att behaga den turkiske presidenten Reccep Tayyip Erdogan, som regeringen tycks ha bestämt sig för att stå kvar på knä för så länge det behövs.
Att det sedan kanske inte kommer att bli verklighet är en annan femma – men denna senaste vända sätter fingret på någonting som är konsekvent och ytterst oroväckande med den svenska regeringens agerande.
Man vill nämligen aldrig riktigt säga som det är – utan föredrar att säga precis just det som den man just då pratar till önskar att höra.
När man sedan blir påkommen med att ha gett två olika versioner av verkligheten, förnekar man omedelbart att så är fallet och påstår att de egentligen är en och samma sak.
Vi har sett det med elprisstödet, med kärnkraften, med bensinstödet och nu har vi alltså sett det även i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken – vi har till och med sett energiminister Ebba Busch erkänna brott för polisen, för att ett ögonblick senare påstå att hon inte alls har gjort det. 
Den här regeringen är både ovillig och oförmågan att stå för vad den gör och säger. Det är redan nu ett problem, och det kommer bara att bli värre under den tid den sitter kvar. En viktig del av regeringsmakten är nämligen att tala sanning till medborgarna, och förklara att allt inte kommer att bli som man har tänkt.
Statsminister Stefan Löfven (S) fick under coronapandemin uppdraget att lämna en hel del bistra besked till landets befolkning, om allt från inställda julfiranden och skolavslutningar till dystra ekonomiska utsikter. 
När Miljöpartiets dåvarande språkrör Åsa Romson grät under en presskonferens om omläggningen av migrationspolitiken var det många som kritiserade henne för det – men att agera på det sätt man är tvungen att göra och ta ansvar för det är faktiskt en del av att ta det ansvar det är att sitta i en regering.
Det ansvaret skolkar Busch, Ulf Kristersson (M) och Tobias Billström reflexmässigt ifrån. Det är ett problem i vår inrikespolitik – men det är faktiskt också ett problem för vår säkerhetspolitik också. 
Hur ska någon någonsin kunna lita på Sverige som en pålitlig samarbetspartner när våra främsta företrädare ljuger utan att blinka, och gör tvärtemot vad de har påstått att de ska göra?
Det imponerar inte – och det gör vår förhandlingsposition och vårt säkerhetspolitiska läge sämre än det var alldeles nyss.