Under måndagsmorgonens öppning föll Stockholmsbörsens index med nästan fyra procent. Fallet följde på liknande utvecklingar på börserna i USA och i Östasien, och sades bero på en kombination av oro för ökande inflation och oro för ryska krigshandlingar mot Ukraina.
I vanlig ordning ledde fallet till svarta rubriker på de nationella tidningarnas webbversioner – och det är faktiskt inte särskilt konstigt. En gång i tiden var börsen en lekplats reserverad för yuppies och en liten grupp handlare och bankanställda –nu har aktiemarknadens utveckling blivit inte bara en nationell, utan en allmän angelägenhet.
Det beror inte bara på att vi alla numera har våra pensionspengar i fonder, utan också på andra utvecklingar som har skett under de senaste åren: Andelen aktieägare och -investerare har på grund av de förmånliga ISK-kontona, nätbankernas tillgänglighet och börsens gynnsamma utveckling de senaste åren ökat stadigt.
Det är en process som accelererat ännu mer under den pågående pandemin, och gjort aktieinvesterande till något av en folksport – i synnerhet för män.
Men det är inte bara aktieägarna som har blivit investerare – även den som idag äger sitt hus eller sin bostadsrätt, har i nuläget ett direkt intresse av att följa utvecklingen på såväl bostads- som räntemarknaden.
Många löntagare sitter idag med miljonskulder till bankerna – och på tillgångar som åtminstone i teorin är värda ännu mer. Även i den utvecklingen har politiken ett finger med i spelen. De generösa ränteavdragen gynnar den som äger mer än den som hyr, och många kommunala bostadsbolag har sålt ut sina hyresrätter till de boende.
Den låga fastighetsskatten i kombination med låga räntor och Riksbankens köp av bostadsobligationer har gjort köpet av en bostad till en av de mest lönsamma investeringarna man har kunnat göra.
Alla ekonomiska indikatorer verkar kunna peka neråt – utan att bostadspriserna går något annat än raka vägen upp.
Allt detta pekar åt ett och samma håll – det som gör dig rik är inte längre att arbeta, utan att äga. Den som redan äger mycket, kommer att få ännu mer, medan den som inte äger någonting kommer att fortsätta att bli fattigare för varje år som går.
Det är en situation som skapar otrygghet och rädsla för att bli lämnad bakom – och som driver vanligt folk till alltmer riskabla investeringar, till hävstänger och kryptovalutor, för att försöka komma ikapp.
När skillnaden mellan vinnare och förlorare blir så stor som den är idag, kommer den som riskerar att förlora vara beredd att satsa precis allt – och förlora ännu mer än så. Så hårdnar konkurrensen, så minskar tilliten och blir våra trygghetssystem allt bräckligare.
Denna utveckling har som sagt inte skett av sig själv. Den har krävt godkännande, understöd och smörjmedel från politiken och från de finansiella institutionerna på varje punkt.
Och det går inte att komma ifrån att det är en smula märkligt att man i vår tid talar så mycket om och varnar så mycket för olika sorters ”populism” – men att det aldrig heter just ”populism” när åtgärderna gynnar de stora grupperna av välbärgade lägenhets- och villaägare och fondinnehavare i landets storstäder.
De som säger att spelplanen lutar till de rikas fördel har rätt. Någon helt ”fri” marknad har aldrig existerat, och det kommer den aldrig att göra.
Det ekonomiska systemet är riggat – och har alltid varit det. Det kommer det också att förbli. Men för oss som tycker att det är orättvist, handlar det om att vi behöver se till att rigga det på ett annat, rättvisare sätt.