Under måndagen meddelade Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin att partiet nu öppnar upp för en intern debatt om hur den svenska säkerhetspolitiken i fortsättningen ska se ut
Det var ett sådant där beslut som var väntat och oväntat på en och samma gång. Det kan inte ha funnits en människa som har följt nyheterna de senaste veckorna som inte förstått att partiet kommer att behöva omvärdera vissa av sina ställningstaganden – men det har inte funnits någon som vetat på förhand på vilket sätt det kommer att ske.
Formellt är det som händer nu att man förklarar att det kongressbeslut om säkerhetspolitiken som togs på partikongressen i Göteborg inte längre gäller, eftersom det är grundat på säkerhetspolitiska analyser som inte längre är giltiga.
I stället lämnar man till partistyrelsen, som är partiets högsta beslutande organ mellan kongresserna, att fatta beslutet. Men det handlar inte om att ge partiets ledning ett carte blanche att gå in i ett slutet rum och fatta ett avgörande beslut om partiets och landets framtid.
I stället vill man vända sig till rörelsen, och uppmana dess föreningar att på medlemsmöten ta en öppen diskussion om frågan. Den diskussionen kommer inte heller att vara begränsad till Nato-frågan, utan kommer att behandla den svenska försvars- och säkerhetspolitiken som helhet.
Om du som läsare tycker att detta låter som teknikaliteter och formaliteter på hög nivå, så har du i någon mån rätt. Det handlar om vem som fattar vilket beslut och formerna för hur man gör det. Kunde man inte bara meddela hur man vill ha det, och så vore frågan löst?
Men i en demokratisk process är det just sådana normer, formaliteter och beslutsvägar som är centrala – och det gäller inte minst ett folkrörelseparti. Det illustrerar skillnaden mellan socialdemokraterna och många andra partier.
Vissa av dem gör som Sverigedemokraterna, och lämnar åt partiledningen att fatta det beslut som de finner bäst. Andra verkar helt sonika låta partiledaren och dennes närmaste krets föra politik genom utspel, och siktar på att dominera medielandskapet vecka för vecka i stället för kloka och välgrundade beslut.
Det är uppenbart att även sådana system har fördelar. Föreningsdemokratin är en bökig och krånglig process där alla måste säga sitt och alla medlemmars åsikter och reservationer måste tas tillvara på.
Men förutom dess demokratiska värde har den också handfasta fördelar. Det handlar om att beslut som är genomdiskuterade och förankrade går att lita på över tid, och det är av särskild betydelse när det gäller just säkerhetspolitiken.
Det är uppenbart att Sveriges säkerhetspolitiska läge har försämrats kraftigt av den ryska invasionen av Ukraina. Det finns aktörer som vill förenkla svaret på den frågan till ett "ja" eller ett "nej" till Nato. Socialdemokraterna vill i stället förankra ett sådant beslut både i den egna rörelsen och i den pågående analysen av det säkerhetspolitiska läget.
Det är ett klokt och sunt sätt att närma sig en komplex politisk verklighet på, och det kommer att göra vilket beslut man än fattar mer solitt över tid. Det är också en bra start, eftersom ett eventuellt medlemskap i Nato inte skulle betyda slutet på den säkerhetspolitiska debatten i Sverige, utan bara att den går in i en ny fas.
Villkoren för vårt deltagande skulle nämligen fortsätta att vara våra egna, liksom ansvaret för vårt försvar och vår säkerhetspolitik. Det är frågor som alltid kommer att behöva stötas och blötas, och som alltid behöver besvarasmed ett klart och tydligt mandat.