I en artikel på Aftonbladet Debatt påpekar Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin att Sverigedemokraternas förhållande till Vladimir Putins Ryssland innebär en säkerhetspolitisk risk för Sverige.
Det är ett förhållande som kommit till allra tydligast uttryck i Jimmie Åkessons snudd på bisarra vägran att välja mellan de ryska och amerikanska presidenterna bara dagar innan det ryska angreppskriget mot Ukraina – men som också är djupare och mer komplicerat än så.
Den internationella, populistiska och nationalistiska rörelse som Sverigedemokraterna är en del av har under de senaste tjugo åren sett Kreml som en åsiktsfrände – där finns rörelser som har tagit emot ekonomiskt stöd från Moskva, andra som har välkomnat rysk inblandning i folkomröstningar och ytterligare andra som själva har fört fram Rysslands intressen inom EU.
Det kan tyckas oväntat för en politisk rörelse med rötter i både konservatismen och nationalismen – men sanningen är att det för de allra flesta har handlat om ett konvenansäktenskap snarare än om äkta kärlek.
Man har trott sig kunna utnyttja det ryska stödet för att uppnå sina egna politiska mål – medvetna om, men helt ointresserade av att det är de själva som utnyttjas som murbräcka i Putins kamp mot de demokratiska institutionerna och mot den europeiska säkerhetsordningen.
Det framstår i nuläget som ett naivt och farligt agerande, som de allra flesta av dessa partier just nu löper sprint för att distansera sig ifrån.
Så kommer det sig till exempel att SD, så fort de fick kritik för det, plockade bort en text på sin hemsida med ordalydelsen: ”Sverigedemokraterna vill att Sverige ska respektera balansen mellan stormakterna.”
Så uttrycker sig gärna en pressekreterare i Moskva – men så uttrycker sig inte, och så agerar inte, ett parti som vill fatta avgörande beslut om den svenska säkerhetspolitiken.
I sin artikel uttrycker Baudin en förhoppning om att Sverigedemokraterna ska göra upp med och redovisa sitt eget förhållande till Ryssland. Det är att hoppas på för mycket. Sverigedemokraterna har aldrig, och kommer aldrig att vara, som de andra partierna i riksdagen.
De delar helt enkelt inte samma värderingar eller samma grundläggande demokratiska instinkter – och de vet själva om det. Det är precis vad de menar när de kallar sig själva för det enda verkliga oppositionspartiet.
Därför måste det vara upp till övriga partier att se till att Sverigedemokraterna aldrig kommer i närheten av regeringsmakten eller av att fatta avgörande beslut om den svenska säkerhetspolitiken.
Frågan om SD:s relation till Ryssland borde inte ställas till Sverigedemokraterna. Den borde ställas till deras samarbetspartners – till Ebba Busch (KD), till Nyamko Sabuni (L) och till Ulf Kristersson (M).
De leder alla partier som historiskt hellre brukar förespråka ett närmande till USA och Nato än till den regering som vid just det här tillfället råkar sitta i Kreml.
Men i höst går de till val på att lämna över nycklarna till den svenska säkerhetspolitiken till ett parti som gång på gång visat sig vara inte bara oansvarigt, utan också ointresserat av att ta tillvara på det som är våra grundläggande demokratiska intressen.
Också det är när allt kommer omkring kanske snarare ett konvenansäktenskap än äkta kärlek. De tror sig kunna utnyttja SD:s mandat för att komma åt den regeringsmakten och kunna genomföra sin egen politik.
Frågan de själva borde ställa sig inför en sådan regeringsbildning är: Vem i den här konstellationen är det egentligen som utnyttjar vem?