Att kunna låsa dörren om sig i ett eget hem är en medborgerlig rättighet, fastställd av både FN och vår regeringsform. Sedan många år misslyckas svenska staten med att trygga den rätten och det står nu över en miljon människor i lägenhetskö. Bostadsbristen i storstäderna har varit kronisk länge, men underskott av bostäder rapporteras från 240 av 290 kommuner. Hur länge till ska vi som bor i ett av världens rikaste länder behöva vänta på att det byggs tillgängliga bostäder? 

Tyvärr har våra rikspolitiker tystnat i frågan. Istället är det kommersiella intressen som sätter dagordningen. Under 2019 har mäklarförbund, banker och byggindustrin skyfflat ut rapporter och debattartiklar. De beklagar hur svårt det blivit för vissa grupper att få tag i bostad. Byggindustriernas vd Catharina Elmsäter Svärd (M) har pratat om ett nytt generationssvek, Fastighetsmäklarförbundet säger att bostadsmarknaden är orättvis och ojämlik medan Skandiabanken visat att en genomsnittlig 28-åring med fast jobb är utestängd från bostadsmarknaden i 13 av 25 större städer.

De har helt rätt. Dessvärre är den nyfunna omsorgen för de nödställda bara en slug PR-bluff. Målet är att få regeringen att ta bort amorteringskraven som infördes 2017, så att bankerna kan återgå till att belåna allt som står upprätt. Ett lånelöfte är ju den första länken i en kedja av ekonomisk vinst. Bankerna behöver räntebetalningar, mäklarna behöver provisioner på höga slutpriser medan byggföretagen behöver sälja nyproduktion på krita. Ingenting ska möta människors behov, allt ska generera pengar.

Att fortsätta fultrimma den redan rangliga bolånekarusellen är ingen lösning på bostadsbristen. Det riktiga problemet är att samhället slutat bygga bostäder åt oss medborgare. Hundratusentals människor har förpassats till ett limbo av andrahandskontrakt, mellanlandningar i föräldrahem och trångboddhet. Livet stannar upp, självständigheten försvinner. I vissa delar av Sverige är vi tillbaka på 40-talets standard när det gäller antalet personer per bostad. Erlander hade gapat.

Det behövs en ny bostadspolitik för alla som inte har råd, möjlighet eller lust att belåna sig. De kommunala bostadsbolagen måste få tillbaka sin roll som samhällsnyttig bostadsförmedlare, staten måste ta större ansvar för byggandet av hyresrätter och en ny stopplag mot ombildningar bör införas. Alla människor oavsett tillgångar ska kunna flytta, studera, skilja sig och bo i det här landet, utan att behöva låna flera miljoner eller muta sig in i en förstoppad bostadskö. Så enkelt är det.