Anna-Stina Nordmark kan nog få känslorna att svalla hos en hel del norrbottningar vid det här laget, lite grand som Kent Ögren på sin tid. Han lämnade ingen människa oberörd. Det fanns antingen ett nästintill oresonligt hat, eller en stor respekt för kunskap och engagemang – sällan något mitt emellan.
Jag upplever lite samma för Nordmark, en bild är oresonlig och omänsklig, den andra kompetent och en person slutför sina uppdrag. Skillnaden är att hon är betald, inte vald.
Jag kan dock påminna mig om någon annan topp-politiker som fått gömma sig i tjänstemännens kjolar som den nuvarande regionledningen.
De verkar inte riktigt veta vilket ben de ska stå på, samtidigt som Nordmark får gå säger ledningen att hon gjort ett bra jobb. Jag tvivlar faktiskt inte på att hon gjort exakt det som hon ombetts att göra. Att resultatet är ett haveri utan dess like är en annan femma och det ansvaret bär politiken.
Inför förra valet lovade Sjukvårdspartiet i sann populistiskt anda att rensa bort allt ”onödigt” som regionen ägnat sig åt. Resultatet? Regionen saknar kompetent personal som ska jobba med allt från administration till regionens utveckling, mitt i ett utvecklingsskede då Norrbotten verkligen behöver växla upp för att locka arbetskraft att vilja bosätta sig i länet. Det har ökat trycket på kommunerna och på länsstyrelsen rejält.
På köpet har ledningen för regionen lyckats köra sjukvården i sank. Jag säger inte att det var problemlöst innan, och att det inte skulle ha uppstått problem med ett annat styre också. Pandemin hade vi haft oavsett. Problemet nu är att vårdpersonal i alla yrkesgrupper flaggar för att uppdraget de fått inte är möjligt att genomföra samt att regionledningen istället för att se till att vården fungerar väljer att lappa och laga med köpt vård i andra delar av landet, en åtgärd som säkert kan vara nödvändig men som ändå är ett kvitto på misslyckandet.
Nu är jag inte regionpolitiker, och har inga som helst planer på att bli. MEN jag är på grund av smärtsam kronisk sjukdom en person som behöver vård ofta. Vad förväntar jag mig av vården? Jo, jag vill träffa de bästa som kan mest om min sjukdom, jag önskar ha en långvarig läkarkontakt som känner min historia och inte som nu en ny läkare varje gång som inleder med ”jag hinner inte läsa din journal” och ger mig 20 min och ytterligare en ny medicin.
På en yta en såhär stor yta med ett begränsat befolkningsunderlag är det en utmaning att ge god vård. Det är svårt att ha all kompetens som krävs, så jag tror absolut att utomlänsremisser är en del av en framtida vårdstrategi i synnerhet för sällsynta, eller komplicerade, tillstånd. Men nu klarar regionen inte ens det som man tidigare ansett vara särskilt bra på.
Som jag ser det ska de som är i behov av sjukvård sällan, vara de som är beredda att resa en bit för sin insats. Medan den som ofta är i behov ska ha närhet och kontinuitet i sina vårdkontakter. Vi lever i en tid av både teknisk och medicinsk utveckling, att vården kommer att behöva se annorlunda ut än vad vi är vana vid är för mig självklart. Det är inte antalet sjukhus som är det väsentliga, utan vården som ges och personalen som ska utföra den.
Regionen behöver ha ambitionen att vara den bästa arbetsgivaren, i nuvarande konkurrens om arbetskraften måste det finnas en stark motivation att jobba i vården. Ingen vill behandlas som förbrukningsvara, det behöver ledningen ha med sig.