En liten påminnelse eller en tillrättavisning i analogt format kan få stark effekt. Mycket har blivit bättre sedan tekniken blev en sömlös del av vår vardag men vissa analoga delar har jag saknat. Till min stora förtjusning har nu lappen gjort comeback. Vårdanställda på Sunderby Sjukhus skriver sedan ett par veckor tillbaka frågor rörande villkoren och arbetsmiljön under hashtaggen #gulalappen.
“Hur många avvikelser hade vi kunnat undvika om vi var fler i personalen?”
“Minns du senast du va ledig och INTE hörde av jobbet om ett extrapass?”
“Fick du ha rast idag?”
Detta aktivistiska initiativ för att synliggöra de ohållbara villkor som råder har uppmärksammats av övriga anställda, facket och media. De gula lappar som satts upp i sjukhusets lokaler, är anonyma och ingen har hittills velat, eller vågat, kliva fram som upphovsmakare. Modigt, tänker jag för att sedan slås av hur sorgligt det är att detta samtal inte förs med arbetsgivare. Varför är det så?
83 000 arbetstimmar i regionen motsvarar ungefär 40 heltidstjänster. Så mycket har regionens personal arbetat övertid i år. Det är 13 000 timmar fler än 2020 konstaterade Vårdförbundet i Norrbottens ordförande Elisabeth Lindblad i SVT Nyheter. Samtidigt ser vi ingen ljusning gällande vårdbehovet vilket dagens återinförda restriktioner understryker.
I november konstaterade Anna Pohjanen, divisionschef i regionen i P4 Norrbotten att bemanningen på förlossningens grundbemanning var “rätt utifrån den budget man har.” Jag hör ofta att politik är att vilja. Det som inte lika ofta nämns är att det minst lika ofta är att välja. Kenneth Backgård har valt att skylla på både pandemi och tjänstemän.
Men budgeten sätts av regionstyret med Sjukvårdspartiet i spetsen. Och den har kapats ordentligt. Jag läser med förvåning de offentliga dokument som finns bara en googling bort. Målet? Inte bra vård utan en budget i balans.
Redan i våras larmade facket Kommunal om uppsägningar i Region Norrbotten. Då tycktes nedskärningar, eller förlåt, effektiviseringar med hjälp av externa konsulter vara prioriterat. Att det är Norrbotten och Stockholm som står för dessa varsel i pandemi-tider får mig att rysa till. Men det är också i dessa regioner bristerna diskuterats långt innan någon ens hört talas om Covid-19.
Snart har två år gått sedan pandemins intåg men många såg som sagt vart det barkade redan innan det. Och med en personalstyrka som är så utsliten i en region som erkänner sig ha problem med kompetensförsörjning kan det gå hur illa som helst. Det om något borde få fler att reagera. Men intresset från Sjukvårdspartiet själva verkar minst sagt svalt.
Det går det inte att lösa vårdkrisen utan att satsa. På sin personal. På att utvidga mödravård. På det rimligt satta målet att norrbottningar också har rätt till patientsäker och tillgänglig vård. Då måste fler orka lyfta frågan om mer resurser till vården, snarare än att hänvisa till budgetar och att ansvaret och felet är någon annans. För om samhället ska funka och människor ska vilja bidra till det, och faktiskt direkt jobba för det, måste det till mer. Resultatet av maktsskiftet i regionen har blivit allt annat än vad de lovade.
Lappar kan få storslagen effekt och väcka en medvetenhet som ingen digital påminnelse kan mäta sig med. Kanske tvingas regionpolitikerna att välja något annat. Annars borde kanske norrbottningar välja ett annat styre.