Vi bor i skogen, på en rullstensås som inlandsisen lämnat efter sig, där vattnet delats i en liten och en större sjö. Det här är ett område som togs upp för fritidsboende för 60 år sedan då lastbilscentralen skulle börja använda en del av sandåsen för att ta ut massor och krossa sten, larvade in och började bygga en väg och upptäckte så fint det var. Min pappa var en av åkarna som skaffade en tomt nära den lilla sjön och min morfar och farfar hjälptes åt att bygga stugan. Mamma hade ropat in en gammal bagarstuga för 800 kr och sen kom morfar och rev och farfar hjälpte till och fick bland annat rikta spiken så att morfar kunde slå in den igen, i brädor som flyttats till ett nytt ställe. För mig berättar det här om att material var dyrt men tid billigt. Länge skulle vi istället slängt och köpt nytt. Nu håller det där på att ändras, det ska sägas, om än vi inte är tillbaka till 1960.
Vi har under åren fixat och donat i stugan. Vi har tilläggsisolerat där vi kommit åt, satt in en luftvärmepump och dragit in vatten och avlopp. Och nu bor vi här på heltid. Varje åtgärd som vi gjort har ställts mot klumpen i magen när jag fått räkna på hur många träd som måste offras. Min pappa var likadan. ”Det går fort att fälla träd men det är lång leveranstid om man vill ha dem tillbaka” ekar det i mitt huvud. Sambon himlar med ögonen och ser på träd på ett helt annat sätt – som nånting som är i vägen. Han tittade misstänksamt på mig under en lång tid när jag själv föreslog att några tallar på baksidan skulle ryka för att skapa bättre parkeringsmöjligheter. Det var som att han trodde att jag i nästa andetag skulle begära att få nånting annat i retur. Men här är det öppet hus för mina syskon som också vuxit upp med stugan, deras barn och barnbarn och alla deras kompisar som vill grilla och umgås under vårsolen eller bada hela dagarna på sommaren – och rätt många kommer med bil. Fem tallar fällde vi.
Det går åt ohemult många kilowattimmar på ett år för att hålla oss varma och bekväma, fler än i det större huset som vi bodde i tidigare. Luftvärmepumpen gjorde stor skillnad, det ska sägas, men vi får elda en hel del i spisarna också när det är kallt. Och jag läser på och funderar och försöker bli klok på om vi inte kunde få el och värme lite billigare. Jag får span på en kille i Jämtland som lyckats ställa om sitt hus så att de nästan är självförsörjande på el och det öppnar sinnet litegrann. Jag ringer honom och lyssnar på hans berättelse om solceller på taket, en större värmepump med vattenburen värme och så stora batterier i förrådet och hur han räknat hem det. Jag vet att många stirrar sig blinda på investeringssumman men det här är hemmaplan för en civilekonom. Man måste jämföra dagens årliga driftskostnad för den lösning man sitter med mot morgondagens kostnad för en lägre förbrukning och lägga på räntor och amorteringar för det man investerar i. Om summan blir lägre så är man på rätt väg och ju högre elpriser vi står inför, desto lägre blir risken att göra fel. Men det är en ganska stor investering och ganska mycket att lära sig.
Att sätta upp den mängd solceller vi behöver kräver att vi tar bort en och annan tall. Jag läser Svenska Kraftnäts analyser om att vi snart kommer att se dagens elpriser permanentas och får en knuff framåt. Tills jag tittar ut genom fönstret och undrar vilken av mina sidor som kommer att vinna. Trädkramaren eller civilekonomen. Jag vet nog svaret längst inne. Och motorsågar finns det ju gott om.