Att täppa till hål är bra – men inte tillräckligt

Förra veckans dom i Högsta Domstolen, som slog fast att företaget Winefinder har rätt att vara verksamma i Sverige eftersom det är fråga om import av alkohol snarare än detaljhandelsförsäljning, har väckt oro i politiska kretsar.
Skulle detta, frågar man sig, kunna innebära slutet för Systembolagets monopolställning och för den svenska modellen för alkoholförsäljning?
I sig är det tveksamt. Winefinder är inte det enda företaget som ägnar sig åt privatimport och direktleverans av alkoholhaltiga drycker, och åtminstone än så länge är det fråga om försvinnande få volymer jämfört med den årliga försäljningen på krogar och genom Systembolaget.
Problemet man står inför är snarare att varje steg bort från den totala monopolsituation som tidigare har varit rådande riskerar att gradvis urholka den svenska alkoholpolitikens trovärdighet – dels bland befolkningen, men också bland de jurister i Bryssel som än så länge har varit vänligt inställda till det svenska undantaget.
Att det är fråga om just ett undantag, gör att vi i vare sig nu eller i framtiden inte vet eller åtminstone inte kan vara säkra på vad som utgör ett hot mot den svenska möjligheten att själva bestämma vår alkoholpolitik. 
Det gör att man i denna fråga bör agera med yttersta försiktighet. Från borgerligt håll heter det ofta att gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker inte skulle utgöra något hot mot alkoholmonopolet – men inte heller det är något vi kan vara helt säkra på.
Tanken med gårdsförsäljning är naturligtvis i grunden god – en turist som besöker en dryckesproducent vill förstås ofta köpa med sig en flaska öl eller cider hem, och borde inte behöva ta omvägen om ett köpcentrum för att kunna göra det.
Men risken finns att den möjlighet som är avsedd för att underlätta för små producenter blir ett kryphål, som tillåter en storproducent att driva försäljning av alkoholvaror på plats vid fabriken.
Det skulle i sådana fall utgöra ett hot mot monopolet – och i ljuset av både det och av den friande domen mot Winefinder, så är det hög tid att vi konstaterar att vårt alkoholmonopol nu måste operera under helt andra villkor än det tidigare har gjort. 
Därför är det visserligen rätt att socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Lena Hallengren reagerar så snabbt och så tydligt, och säger att: ”Nu måste man se över lagstiftningen. Den här möjligheten, som hotar Systembolagets monopol, måste man förstås försöka täppa till.”
Det är också välkommet att regeringen svarar i samma ton, och att socialminister Jakob Forssmed (kd) understryker att detaljhandelsmonopolet är en viktig del av svensk alkoholpolitik, som ska värnas.
Men för den som verkligen vill värna om monopolet räcker det faktiskt inte med att ”värna” eller ”täppa till hål” i lagstiftningen.
E-handeln och hembeställningarna har redan som det är revolutionerat försäljningen av allt från blöjor till hemelektronik, och det finns ingenting som säger att alkohol skulle vara ett naturligt undantag från den utvecklingen.
Att Systembolaget numera har hemleverans tillgängligt över hela landet är gott så – men för att stå sig in i ett nytt århundrade kommer man också att behöva tänka över sin affärsmodell och sin tillgänglighet.
Ett fungerande monopol måste nämligen kunna erbjuda allt det som en fri marknad skulle göra – samtidigt som det bevarar sin integritet och trovärdighet. Det gör man genom nytänkande och en framåtblickande syn på hur alkoholförsäljningen ska se ut i framtiden – inte enbart genom att täppa till kryphålen när de dyker upp.