Att det utan en del friktion skulle gå att ta in en miljon invandrare i Sverige är förstås en utopi. Det intressanta med vårt land är väl snarast att det gått förhållandevis friktionsfritt. Visst, vi har fått in ett invandringskritiskt parti i riksdagen, men det tog lång tid för dem att etablera sig. Och mycket tyder på att folk röstar på dem mer för att straffa de etablerade partierna än av längtan att dessa figurer ska ta över regeringsmakten. Vi skulle kunna säga att Sverigedemokraterna är en rimlig reaktion på en hög invandring. Alla samhällsomvandlingar leder fram till att det skapas politisk friktionsenergi. Det vore konstigt annars.
Det som händer när en ny politisk rörelse får vind i seglen är att de etablerade makthavarna först försöker stampa ut de nya strömningarna. Att med repression försöka förhindra att de växer sig starkare. När det inte fungerar så blir taktiken att ta konkurrensen på allvar. Att fånga upp missnöjet i de egna kanalerna. Att arbeta förebyggande. Där är vi nu i invandringsfrågan. De etablerade partierna försöker på olika sätt fånga upp människors oro över utvecklingen – och visa väljarna att det inte bara är SD som ser problemen.
Den vanligaste infallsvinkeln från vänster är att ta upp frågan om hur arbetsmarknaden ska utvecklas. Budskapet är att det ska råda svenska regler och avtal på svensk arbetsmarknad. Vi ska förvisso vara med i EU och fortsätta vara ett öppen och internationaliserad ekonomi, men på svensk mark ska det vara svenska regler för arbetstider och löner. Det ska vara kollektivavtal och konkurrens på lika villkor.
Det ska vara, säger socialdemokratiska politiker, schyssta villkor för dem som jobbar här, oavsett om de bor i vårt land eller har rest hit. Och, säger vänsterpartisterna, alla som arbetar i Sverige ska garanteras rimliga löner och arbetsvillkor, oavsett varifrån de kommer. Exempelvis ska inte åkeribranschen drabbas av social dumping. Detta är ett exempel på hur partierna på ett anständigt sätt försöker närma sig väljarnas oro över utvecklingen.
På senare tid tycks det ha vuxit fram en lite mer sofistikerad infallsvinkel för att visa väljarna att det finns gränser för hur nyanlända får bete sig. Och då tänker jag inte främst på de som försöker förbjuda tiggeri eller på annat sätt begränsa det växande bettleriet, inte heller tänker jag på diskussionen om att alla kommuner ska tvingas ta sitt ansvar för flyktingarna. Utan debatten om antisemitismen.
Låt oss nu kort repetera vad Jan Guillou skrev i en kolumn i Aftonbladet häromveckan, nämligen att den som ger sig in i diskussionen om antisemitism också går in i det han kallade för ”helvetesrummet”. Den som försöker diskutera detta riskerar att bli hudflängd av den ena eller andra anledningen.
Jag ser diskussionen om antisemitismen som ett sätt att inte bara reagera på en oroväckande tendens i samhället, utan också försöka disciplinera och uppfostra nyanlända. Problemet med rasismen är inte bara att den finns hos etniska svenskar, utan också i lika hög grad, eller kanske till och med värre, hos folk som kommit till vårt land.
Lite fyrkantigt kan vi säga att antisemitismen bland ”vanliga” svenskar inte (längre) är något större problem. Det finns ett gäng extremister som bär dessa tankar, men bland gemene man är det inte något stort problem. Det är främst bland invandrare som antisemitismen finns utbredd. Och det är även där som den olyckliga sammanblandningen av Israel och judar görs. Att hålla denna rågång tydlig och klar är svårt. Frågan är om vi orkar att kritisera antisemitismen utan att vare sig falla in i kampanjer för att stödja Israel - eller förstärka schabloner om invandrare. Men samtidigt våga erkänna att problemet finns där. Således. De etablerade partierna försöker visa väljarna att de tar problemen på allvar. Vi bör önska dem lycka till.