Att spika fast kulturen på en piedestal

Vissa saker är fullständigt meningslösa, men måste tyvärr kommenteras ändå. Så är fallet med det förslag som Sveriges nya regering har lagt om att landet nu ska få en egen kulturkanon.
Det är en del av det beryktade Tidö-avtalet, och som så mycket annat i det tycks det vara något av ett skott från höften – det är en lös tanke, som snarare är avsedd för att låta på ett visst sätt än för att ha någon effekt i det vi andra brukar kalla för verkligheten.
Tanken är att denna kanon ska sammanställas av kommittéer där ”Tillsättningen av ledamöter i expertkommittéerna ska utgå från konstnärlig kompetens i respektive fält.” 
Redan där hugger man i sten – jag är själv verksam som konstnär inom litteraturen, och kan med viss erfarenhet av saken säga att ens eventuella konstnärliga kompetens faktiskt inte är samma sak som ens överblick över eller kunskap inom fältets historia. 
Bara för att en person råkar kunna skriva lyrik, betyder det inte att hen är insatt i eller ens intresserad av hela den svenska poesihistorien – tvärtom, det betyder ofta att man har ett levande, personligt och ytterst subjektivt förhållande till den.
Det kan mycket väl vara så att man har någonting som liknar en privat kanon av de verk som har betytt mycket för en – men den listan ser väldigt annorlunda ut om den du frågar är Horace Engdahl, Karolina Ramqvist eller Johannes Anyuru; alla tre personer med vad som måste betraktas som konstnärlig kompetens i just litteraturens fält. 
Detta kan tyckas som en detalj i sammanhanget – men det rör i själva verket kärnan av vad det här handlar om.
Själva föreställningen om en kanon som någonting som går att fixera, fastställa och skriva upp på en lista är nämligen en missuppfattning om hur kultur, skapas, lever och sprids.
Det gör den genom att man som läsare, åskådare eller utställningsbesökare tar del av verk och förhåller sig till dem – och på den punkten finns det mycket som borde göras. 
Så rapporterades det till exempel bara under måndagen dels av Kulturnytt i P1 att en ny studie från Högskolan i Dalarna slår fast att läsandet bland skolelever minskat drastiskt; hälften av niondeklassarna i studien läser inte ens en hel sida facklitteratur under en skoldag, och ännu mindre skönlitteratur.
Är det så att man vill att människor i vårt samhälle ska ta del av kulturen och ha ett aktivt förhållningssätt till den är det där man måste börja – inte med att låsa in de allra främsta verken i kanonens vitrinskåp, eller spika fast dem på en piedestal. 
Statsminister Stefan Löfven (S) brukade ofta påpeka vikten av läsning, särskilt för barn och unga, och värnade särskilt om det ”höstlov” som nu har bytt namn till ”läslov.”
Av studier som den från Högskolan i Dalarna att döma är det ett värnande som inte har fått tillräcklig effekt – men det är likafullt mer betydelsefullt vad som händer i människors vardag, än vad experterna säger till varandra i en kommitté.
Ytterst är detta ett sätt att komma runt det som i själva verket är betydelsefullt när det kommer till kulturpolitiken – det handlar om pengar, och det handlar om vilken plats vi är beredda att låta kulturen ta. 
Det är frågor som är centrala för både kulturlivet som sådant och för det samhälle vi försöker bygga tillsammans här – och frågar som är alldeles för viktiga för att reduceras till topplistor eller expertomdömen.
En kanon som är skriven på ett papper kommer alltid att förbli artificiell, och aldrig att vara något annat än en pappersprodukt. Det räcker inte för kulturen. Den behöver nämligen vara vid liv.