Det kan tycka som goda nyheter att den svenska inflationen i januari stod för en tydlig nedgång enligt SCB.
Det är trots allt inflationen som är den grundläggande orsaken till de ekonomiska problemen som många hushåll och företag just nu befinner sig i – lönerna har inte gått upp, men allt har blivit nästan en femtedel dyrare än vad det var för ett år sedan.
Denna minskning av köpkraften är kännbar för nästan alla, och än värre är att mycket tyder på att detta bara är början.
Ekonomins gradvisa inbromsning gör att varslen och konkurserna kommer att bli fler, och med den budget som regeringen har lagt gör EU bedömningen att Sveriges ekonomiska utveckling under det kommande året kommer att vara det svagaste i hela unionen.
Med det i åtanke är det än värre att den sjunkande inflationen i själva verket är en chimär – det som har gått ned är energipriserna, men rensad för den är inflationen fortfarande på uppgång från månaden innan.
Som av en händelse publiceras denna siffra samma dag som regeringens mycket försenade -och kanske ännu mer förvirrade – elstöd börjar att betalas ut till privatpersoner.
Det är cirka sjutton miljarder kronor som på grunder som ligger ett år tillbaka i tiden ska pytsas ut över i första hand storkonsumenter av el i de södra delarna av Sverige – och om någon tror att den injektionen kommer att bromsa inflationen är det bara att räcka upp en hand.
Nej, den kommer med all sannolikhet att innebära fler räntehöjningar, minskad köpkraft och en ännu skarpare inbromsning i ekonomin.
Att möta den ekonomiska krisen skulle aldrig ha varit lätt. Vilken regering som helst skulle ha haft svårigheter med att hitta den rätta balansen och bekämpa så många olika kriser på flera olika håll – kriser där åtgärden mot den ena inte sällan riskerar att förvärra den andra.
Men det som verkligen är bekymmersamt med den regering vi har idag är att de visar en ytterst liten medvetenhet om situationens allvar och än så länge har varit fullkomligt oförmögna att förklara hur de egentligen ska bemöta de hot som vi står inför.
I höstbudgeten var de så illa tvungna att avstå från åtminstone större delen av de skattesänkningar de hade önskat genomföra – men den som letade efter en plan för att skydda svenska arbeten, bygga landet starkare för framtiden eller åtminstone se till att välfärden inte ska drabbas av omfattande nedskärningar letade förgäves.
Det man i stället hör från regeringens håll är hela tiden förklaringen att ansvaret ligger på någon annan – är det inte den förra regeringen så är det den makroekonomiska situationen eller något regelverk som ser till att det måste vara som det är.
Det är en argumentation som inte håller streck. Deras ansvar är nämligen inte att ändra på förutsättningarna de har att arbeta med – det är att arbeta mot de förutsättningar som finns och förhålla sig på dem.
Det ger också känslan av att de faktiskt inte upplever den ekonomiska situationen som ett problem – i alla fall så länge de inte själva får skulden för den.
Så kan det också kanske vara. De är själva högavlönade, och företräder de intressen som personligen är isolerade för krisens konsekvenser och inte behöver bekymra sig särskilt mycket om vad ett paket smör kostar just nu.
Men medan de dröjer och skyller på någon annan är det alla vi andra som får betala priset för deras saktfärdighet – och om det finns en sak vi kan vara säkra på, sår är det att vi alla kommer att behöva vara med att ta notan för allt det som de underlåter att göra och slarvar fram just nu.