Sätt dig i en mörk låda, cirka 3 x 4 meter, med öronproppar och föreställ dig tretton år på det viset. Så länge har den svensk-eritreanska författaren och journalisten Dawit Isaak suttit i isoleringscell i Eritrea. Utan rättegång. Utan kontakt med anhöriga eller med sin advokat. Dawit Isaak är den ende svensk som av Amnesty International klassas som samvetsfånge.
Under Mediedagarna i Göteborg häromveckan gavs jag möjlighet att sitta med Dawit – #sittmeddawit som manifestationen för hans frigivning heter. Den gångna helgen gick det att sitta med Dawit på Littfest i Umeå.
Den som deltar ger femton minuter av sin tid för att i någon mån reflektera över hur Dawit Isaak har det. Även om en kvart är kort tid är det nästan ruggigt hur många tankar och känslor som hinner fara genom kroppen i isolerat tillstånd. Det vore förmätet att påstå att jag kunde känna Dawit Isaaks smärta, vanmakt eller hopplöshet. Inte heller kan jag förstå hur han överlever.
Jag tänkte på en annan långtidsfånge, Ali Bourequat, som jag träffade för en del år sedan. Han satt fängslad i arton år utan rättegång, varav tio år i det beryktade Tazmamart i Marocko. Hans vittnesbörd var plågsamt: tortyr, isolering, mörker, avföring, stank, undernäring, kackerlackor, skorpioner, förnedring, fasa, smärtor, ångestskrik. Hopp – och hopplöshet. Ali Bourequat berättade att fantiserande och eskapism är vanliga överlevnadsmekanismer bland fångar i isoleringscell. Han menar att människor har en mental kapacitet att bygga en alternativ fantasivärld där det går att överleva psykologiskt vid de mest grova övergrepp och umbäranden. Men han sa också att ingen kan föreställa sig vad kall cement gör med en människas kropp – han satt på en cementbrits och just sittandet var viktigt för om en la sig ner i Tazmamart kommer en aldrig upp igen. Jag undrade om Dawit Isaak fantiserar och om han på det viset överlever psykologiskt? Och jag undrade hur det är med hans kropp – hur plågad?
Jag tänkte på Vivien Stern som jag hade förmånen att träffa i St Petersburg 2002 på en konferens om utbredningen av tbc och hiv i fängelser. Stern har vigt sitt liv åt att kritisera och motarbeta fängelse som straffmetod. För den som är intresserad av hur fängelsesystem ser ut i olika delar av världen och meningslösheten med dessa rekommenderas hennes bok A Sin Against the Future – Imprisonment in the World.
Jag tänkte på när jag stod på en snöig bakgård i St Petersburg utanför det överbelagda och outhärdliga Kresty-fängelset. Jag smygtittade på en kvinna som till synes stod och viftade med armarna. I själva verket kommunicerade hon med semaforliknande rörelser med sin pojkvän därinne. Efter en stund kom svaret; en hand stack ut genom spjälorna på en fönsterglugg och tecknade snabbt ett meddelande. Situationen kändes intim när handen därborta och kvinnan gjorde lufthjärtan till varandra.
Jag tänkte på de många fångar jag har träffat i svenska fängelser. Hur har de det nu?
Jag tänkte också på att det var skönt att komma ifrån konferensbruset en stund, men det skäms jag nästan för. I alla fall, jag kan tycka att vår brusande samtid kan te sig som ett fängelse, jag kan känna mig isolerad i allt minglande och twittrande men tvivlar på att det går att jämföra. Om jag verkligen, verkligen tvingades välja skulle jag antagligen hellre mingla ihjäl mig än att sitta fängslad under några som helst omständigheter.