Att rida på en tiger är aldrig ofarligt

Den gångna veckan – den näst sista innan riksdagsvalet – präglades i den politiska rapporteringen framförallt av en enda nyhet, innan den avslutades med en knorr. 
Det är mycket som vi inte känner till om valresultatet på söndag, och ska man följa opinionsmätningarna är nästan det enda vi kan vara helt säkra på att det kommer att vara mycket jämnt. 
Det är både bra och dåligt på en och samma gång. Bra, eftersom det bäddar för ett högt valdeltagande där varenda röst kommer att bli betydelsefull för att avgöra hur det här slutar. Vill du vara med och påverka hur Sverige ser ut i framtiden, finns det knappast något bättre tillfälle än nu.
Det är också dåligt, eftersom de två jämnstora blocken står så rakt mot varandra, och tenderar att dölja att väljarna i rätt hög utsträckning faktiskt kan komma överens med varandra om vad som är viktigt och vad som borde göras.
Men det finns en sak som i strömmen av opinionsmätningar blev allt tydligare under den förra veckan, och det är att Moderaterna för första gången på fler år än de själva törs räkna inte längre kommer att vara landets näst största parti.
Det kommer i stället att bli Sverigedemokraterna – ett parti med rötter i den nynazistiska rörelsen, som ser ut att kunna samla en femtedel av landets befolkning. 
Det ingen tillfällighet, och det är en utveckling som många har varnat för. Moderaterna har i flera år försökt närma sig Sverigedemokraterna och tagit efter deras politiska förslag och retorik i ett försök att locka tillbaka förlorade väljare därifrån.
Det var och har alltid varit en felkalkylering – varför skulle dessa väljare föredra Ulf Kristerssons bleka kopia framför originalet? Det gäller i synnerhet när Moderaterna hyllar och försöker släta över Sverigedemokraternas uppenbara brister – samtidigt som SD själva fortsätter att kritisera och kampanja intensivt emot sina borgerliga vänner.
Det är helt enkelt inte ofarligt att försöka rida på en tiger – det kan gå vägen ett tag, men förr eller senare slukar den sin ryttare med hull och hår. 
Det kommer att finnas mycket att säga i den moderata eftervalsanalysen efter det som – oavsett hur regeringsfrågan går – ser ut att bli ett historiskt misslyckande för partiet. 
Kanske var det just denna utveckling som fick Socialdemokraterna att under en pressträff på fredagen sätta knorren på denna vecka, och varna för att Sverigedemokrater i regeringskansliet skulle utgöra en säkerhetspolitisk risk för Sverige.
Det är en självklarhet. Det räcker med att säga att Roger Richthoff, som representerade partiet i Försvarsutskottet för mindre än ett år sedan, delade pro-rysk propaganda på sina sociala medier. 
Men det stora säkerhetspolitiska problemet med Sverigedemokraterna är trots det inte deras utländska kopplingar. Det kommer inifrån dem själva, och från deras mångåriga kamp mot själva grundbultarna i vårt demokratiska styrelseskick.
För dem är självklara värden som människors lika värde, religionsfriheten och pressfriheten inte bara något de har svårt att ställa upp på – det är röda skynken som motiverar deras kamp och deras politiska existens.
De är ett parti som har tagit sig in i det politiska systemet för att montera ned det, och ersätta det med sina egna värdehierarkier baserade på etnicitet och kultur.
Det är den tiger som Moderaterna försökte rida på, och som de nu är på god väg att slukas av. Det är sorgligt för den svensk borgerligheten, och det är sorgligt för Sverige. Det är ännu sorgligare eftersom det var så otroligt väntat, och så otroligt förutsägbart.