Under upptakten till Vänsterpartiets kongress som hölls i helgen underströk partiledaren Nooshi Dadgostar flera gånger om att det inte är partiets avsikt att vara ett passivt stödparti till en socialdemokratisk regering. I stället vill man själva vara med och sitta i regeringen.
Historiskt är detta något som övriga partier har vänt sig emot. Vänsterpartiet har av flera anledningar betraktats som en opålitlig samarbetspartner, och hållits på armlängds avstånd från den verkliga makten.
I nuläget är det däremot den ambitionen ett besked som borde välkomnas, i alla fall från Socialdemokraternas sida. Den gångna mandatperioden har visat hur svårt det är att regera landet med ett svagt parlamentariskt underlag, och hur det flyttar fokus från sakpolitiken till komplicerade omröstningsförfaranden och dramatiska hot om misstroendeförklaringar.
För det har inte minst Vänsterpartiet haft en del av ansvaret – och det är just därför som beskedet om att de nu vill bidra till stabiliteten i en regering borde välkomnas.
Att vara med och dela på regeringsmakten är nämligen inte bara att få vara med och bestämma, utan också att vara med och ta ett kollektivt ansvar för fattade beslut som Vänsterpartiet hittills har både undvikit och sluppit.
Det är emellertid också just detta som gör det osannolikt att Dadgostars drömmar om ministerposter för sig och sina partikamrater kommer att slå in. Visst skulle man kunna peka på ett motstånd från socialdemokraternas sida, och ett ännu hårdare från Centerpartiet.
Men dessa hinder är ändå mindre än dem som Vänsterpartiet ställer upp för sig själva. Under söndagen fattade V-kongressens ombud beslutet att ändra partiledningens förslag, och kräva ett totalförbud mot alla vinstdrivande verksamhetsformer inom välfärden.
Gott så – det må vara en väl svepande lösning på en fråga som är mer komplicerad än så, men i jämförelse med fri dragningsrätt på skattepengar för friskolekoncernerna går den faktiskt i takt med vad svenska väljare önskar sig.
Politiskt är den dock omöjlig att genomföra– och det ställer i sin tur frågan vad Vänsterpartiets gräsrötter kommer att göra ifall partiet sitter i en regering som inte lyckas genomföra detta.
Det kommer oundvikligen att leda till spänningar, höga tongångar och rentav svekdebatter inom partiet – och till krav på att partiet ska lämna regeringen, eller i alla fall villkora sin fortsatta medverkan i den.
För bara ett par månader sedan medverkade Vänsterpartiet till en missförtroendeförklaring mot Stefan Löfvens (S) regering för att ett par av deras ”röda linjer” hade korsats.
Det skedde till vilda jubelrop från både de egna väljarna och den högerkonservativa oppositionen – ska vi då nu tro att samma parti är redo att sitta i en regering och ta ansvar för de många beslut en sådan regering skulle vara tvungen att fatta?
Man kan nämligen inte ingå i en regering enbart för att hota att lämna den så fort något beslut eller någonting i samhällsutvecklingen går en emot. Då är man inte en trovärdig samarbetspartner, och gör bättre att ställa sig vid sidan om.
För vad än Vänsterpartiet än säger om saken är det största hindret för att de ska sitta i en regering varken Socialdemokraterna eller Centerpartiet. Det är Vänsterpartiet självt – dess inre konflikter, och de kompromisser de skulle bli tvungna att svälja – som står i vägen för det.
Och om de inte tror mig när jag säger att en plats i regeringen inte enbart är en dans på rosor, kan de alltid fråga Miljöpartiet hur de senaste åren egentligen har känts.