Måndagens omröstning i riksdagen om att förstärka det ekonomiska, humanitära stödet till Ukraina var enhälligt, och en stor majoritet röstade även för att skicka vapen till Ukraina, så även jag. Men ingen som har någon slags ansvarskänsla kan påstå att det här var ett lätt beslut att ta-även om jag inte tvivlar om att det är rätt.
Det kan framstå som att det gått väldigt snabbt för Putin att avancera, ryska fria journalister uppger sig tagna på sängen över utvecklingen samtidigt ska vi inte glömma att annekteringen av Krim skedde under Reinfeldts tid, och då var tongångarna från Sverige inte alls så hårda. Snarare uttryckte dåvarande statministern att man kunde ha en viss förståelse för Putin. Att det idag är annat ljud i skällan får vi väl vara glada för, enigheten i en sådan här situation är viktig, även att hålla huvudet kallt och inte agera i panik.
Det är förstås i oppositionens roll att säga för lite, för sent, och att spela på människors rädslor för att få stöd för sin politiska linje är kanske inte ansvarfullt men ett val man kan göra. Dock är jag mycket tveksamt att en moderatledd regering i rådande läge hade skickat in en ansökan om NATO medlemskap. Principer ska givetvis prövas när världen förändras, och självklart ska vi själva, som suverän stat fatta beslut om hur vi vill ordna vårt försvar-allt annat är orimligt, men om pansarskott och västar provocerar så är givetvis att frångå principen om alliansfrihet en än större provokation. Dessutom är det något som tjänat Sverige som land väl, och givit oss avgörande betydelser i fredsskapande insatser, utöver det kan i alla fall jag inte låta bli att tänka på vem som innan Biden ledde NATO. Ingen man jag direkt velat surra mig vid masten med.
Ännu har vi sett få av konsekvenserna av kriget utanför Ukraina, men vi anar vad som kan komma. Ökade priser på energi, drivmedel, mat står närmst inför dörren men det kan bli långt mycket allvarligare än så. Därför behöver vi alla ta vårt ansvar, förbereda oss utifrån bästa förmåga, och när det är tufft- hjälpa varandra och komma ihåg vad det är vi försvarar.
Stora mängder människor är på flykt, från ytterligare ett vidrigt krig men det är också vidrigt att se politiska företrädare håna människor som 2015 öppnade sina hem, och jämföra dessa flyktingars värde med dem som nu flyr Ukraina. Att människor med en annan hudfärg blir sämre hanterade vid den ukrainska gränsen är vidrigt. Människor i krig har samma skäl oavsett hudfärg eller kulturell härkomst, de flyr för sina liv.
Dessa företrädare tvekar inte att bidra till desinformation, och förespeglar gärna att Sverige fortsätter stödja den ryska staten– men inte ett ord sägs om att Putin gjort sitt bästa för att stoppa Sveriges bistånd till frivilligorganisationer som jobbar för demokrati och mänskliga rättigheter. Att stoppa detta är istället att gå Putins ärende, och vore direkt kontraproduktiv för långsiktigt är vårt hopp för framtiden att det ryska folket ska kunna välja en ledare som respekterar demokrati och mänskliga rättigheter. Det är vår säkraste garant för fred.
Just nu är det många av oss som undrar vad vi kan göra? Vi inför sanktioner mot Ryssland, stöttar Ukraina och stärker Sverige. Vi behöver hålla oss informerade, stå upp mot desinformatörer och dem som försöker splittra, men inte minst öppna dörren för dem som kommer hit. Sverige är inte fullt.