Det finns helt klart utrymme för förbättringar

I skuggan av förra veckans villervalla hände det faktiskt också en hel del betydelsefulla saker i riksdagshuset och i regeringskvarteren under förra veckan. Om du råkade missa dem behöver du inte vara orolig – det var verkligen inte ditt fel.
Så var det just under tisdagen som Riksrevisionen presenterade en granskning av underlaget till, effekterna av och utvärderingsarbetet med de stora reformer som genomförts av de olika regeringar vi har haft mellan åren 2000 och 2017.
Det var samma dag som riksdagen skulle ta ställning till oppositionens misstroendeförklaring mot justitieminister Morgan Johansson (S) – och milt uttryckt kan vi säga att Riksrevisionens slutsatser hamnade en smula i skymundan av det.
Det är synd, för i granskningen finns det en hel del läsning som varken är lustig eller uppmuntrande, men som är desto viktigare för sättet vi vill tänka och driva politik på i framtiden.
Resultatet för de genomgångna reformerna var nämligen bedrövligt. Riksrevisionen gör bedömningen att över hälften av reformerna saknas en tillfredsställande beskrivning av reformernas förväntade effekter och mål.
Vidare konstaterar Riksrevisionen att precisionen i de beräkningar som ligger till grund för reformerna är alldeles för låg, och att alldeles för många av dem helt enkelt inte har följts upp eller utvärderats genom regeringens försorg. 
Det är en rejäl sågning av sättet vi genomför de största och mest profilerade reformerna på. 
Att på ideologiska eller politiska grunder genomföra reformer utan att göra klart för sig vilka effekter man förväntar sig eller ta reda på vilka de effekter de får, är som om en pilot skulle flyga på känn och inte ens efteråt göra sig mödan om var han har landat.
Det är förstås dubbelt oroväckande eftersom det inte sällan är fråga om just de politiska beslut som kommer att avgöra valrörelser och utgör själva kärnan i våra politiska debatter.
Om de inte hålls förankrade till mätbara målsättningar riskerar man inte bara att medborgarnas skattemoral sjunker eftersom man inte ser effekterna av det regeringen för – man riskerar också att politiken reduceras till ett tomt poserande en god bit ifrån den faktiska verkligheten. 
Detta är inte fråga som handlar om höger eller vänster, om regering eller opposition. En av Sveriges stora tillgångar är att vi har en kompetent, samvetsgrann och skicklig statsförvaltning – den måste vi använda, och lyssna på när den signalerar att vi är på väg åt fel håll.
För oavsett vad man tycker om en viss skattesänkning eller välfärdsreform ligger det faktiskt i allas intresse att vi förstår hur den kommer att påverka vårt samhälle, och har ett tydligt grepp om dess effekter och konsekvenser.
Att en riksdagsdebatt om detta skulle få samma antal reportrar att flockas i presscentret som en dramatisk omröstning om en enskild minister är förmodligen något vi bara kan drömma om.
Ändå är det faktiskt av ännu större betydelse på sikt. Därför var det också glädjande att se att finansminister Mikael Damberg nyligen presenterade en kommitté för att få till ordning och reda i budgetprocessen efter de senaste åren, som har präglats av både politiskt käbbel och av nödvändiga extrabudgetar på grund av coronapandemin och den stigande inflationen.
Det är ett första steg i rätt riktning – och det är något att hålla i huvudet inför veckans stundande omröstning om vårdbudgeten. Kanske kan vi från och med den ta ett första steg mot insikten att det faktiskt är viktigare att landet regeras väl, än vem som råkar regera det just nu.