Vår tids största lögn är att hårt jobb lönar sig. Många som arbetar heltid i Sverige är låginkomsttagare. Trots att vi går till jobbet, gör vår grej och betalar vår skatt kommer vi aldrig ha det ekonomiska svängrum som många andra ärver eller får skattefritt. Ändå går det helt okej för de flesta av oss.
Det som hållit oss ”vanliga” flytande i Sverige är välfärd och omfördelning av tillgångar. Vi kanske inte har en sommarstuga eller får åka på charter men vi får i alla fall gå i skolan. En skola som uttalat har i uppgift att jämna ut de skillnader som de facto finns och som syftar till att ge varenda unge i Sverige utrymme att drömma stort och leva tryggt.
Under 2020 tillsattes en statlig likvärdighetsutredning för att gå till botten med skolsegregationen. Skolans utjämnande roll har svajat de senaste åren och försämrat för både individer och samhälle. Föga förvånande visar den att storleken på föräldrarnas plånbok påverkar barnens möjlighet att klara skolan.
En av de som skrivit ett remissvar är Almega, Sveriges största arbetsgivarorganisation som företräder tjänstemän i privat sektor. I detta svar menar Almega att det är “en svår etisk fråga” om “elever till föräldrar som bidragit till att finansiera välfärden ska tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit till att finansiera välfärden”.
Det kanske inte är en så stor grej att någon skriver något i ett remissvar på en statlig utredning, detta sker ju dagligen i det politiska maskineriet. Men därför behöver vi syna vad som egentligen sägs mellan raderna: den som saknar förmögenhet och tillgångar har sig själv att skylla och varken de eller deras barn förtjänar samma kvalitet på utbildning, sjukvård och möjligheter i livet.
När Sveriges största arbetsgivarorganisation börjar resonera kring huruvida skolor ska ha mindre pengar för att föräldrarna till eleverna där har lägre inkomst ifrågasätter man inte bara finansieringen. Man ifrågasätter barns lika värde. Och vips, så var hela välfärdssamhället ifrågasatt.
Det finns en skiljelinje mellan ett starkt samhälle och “var man för sig”-lösningar där människor som redan har mycket ska ha mer. Ens människosyn påverkar nämligen ens syn på ekonomi. Vi har alltid haft samhällsaktörer som inte tror på välfärdsstaten. Det som sedan en tid tillbaka lyst med sin frånvaro är ärlighet i frågor rörande vem som ska ha rätt till vad.
Tycker man inte att varenda jäkla unge ska ha rätt att skapa sig en dräglig tillvaro så kan man gå med på att vissa får en betydligt sämre skolgång. Då ska man åtminstone vara ärlig med det. Hårt arbete räcker inte och framgång går snarare i arv. Det behöver sägas högt.