Att hälla bensin över de öppna lågorna

Det händer ibland att samtiden bjuder oss på exempel som är så klockrena att man nästan tror att de skulle vara hämtade ur en lärobok, eller ur en spinndoktors fantasi.
Tänk bara på det här scenariot: En nytillträdd regering från högerkanten som stödjer sig på en nationalistisk falang, men vill visa att de menar allvar genom att genomföra radikala skattesänkarpolitik.
Samtidigt visar det sig att de ekonomiska förutsättningarna inom landet och i den omgivande världen inte alls uppmuntrar eller ens tillåter den typen av vidlyftigheter – särskilt inte om de ska vara lånefinansierade.
Det låter förstås som om jag talar om Sverige just nu, och det är meningen – men det gör jag inte. Det är nämligen det scenario som Storbritanniens nytillträdda premiärminister från Torypartiet, Liz Truss, befinner sig i.
I maktkampen som följde på att Boris Johnson blivit avsatt var det hon som lyckades göra sig mest acceptabel för partiets hårdföra Brexitfalang – men själv är hon egentligen inte särskilt konservativ, utan hör till den del av högern som intresserar sig för radikal, nyliberal politik.
Det var alltid ett obekvämt äktenskap, men om Boris Johnson kunde hålla de båda delarna av partiet samman för en tid tycks det nu vara sprucket på allvar.
Truss nya budget innehöll ofinansierade skattesänkningar för höginkomsttagare mitt i den pågående ekonomiska krisen, och det tycks ha varit droppen som fick bägaren att rinna över. 
Inte bara för väljarna, som reagerade med en förståelig folklig vrede mot beslutet, utan också för de internationella marknaderna. Den Internationella Valutafonden IMF varnade för att detta var att hälla bensin på inflationsbrasan, pundet rasade i värde och den brittiska centralbanken var tvungen att agera akut för att undvika en kollaps.
Det är förståeligt – att sänka skatten i detta läge är ungefär som att fortsätta att installera en jacuzzi i badrummet, fast husets vindsvåning står i lågor.
Det ligger i allas intresse att den regering som snart kommer att tillträda i Sverige följer utvecklingen i Storbritannien, och tar sitt ansvar genom att ta lärdom av det inträffade och lägga en hel del av den politik de har utlovat sig själva på hyllan. 
En av regeringens främsta uppgifter är att skapa förtroende och stabila förutsättningar för ekonomin, och det gör man helt enkelt inte genom att ta till omfattande skattesänkningar mitt i en ekonomisk kris.
Visst kan man argumentera för att den svenska ekonomin efter åtta år av klokt socialdemokratiskt hushållande står klart starkare än den brittiska. Men vi ska också minnas att kronan har en svagare ställning på mycket länge, och att internationella investerare redan drar öronen åt sig på grund av den omfattande skuldsättningen bland de svenska hushållen.
Vi ska också hålla i minnet av att Sverige inte är ett land där klyftorna mellan fattiga och rika minskar, utan tvärtom har exploderat på såväl kort som medellång och längre sikt.
Oavsett vilka ideologiska skygglappar man tar på sig är detta ett faktum – och en ansvarsfull regering måste förstå att dess uppgift inte är att spä på och öka dess klyftor just som konsekvenserna av Putins krig mot Ukraina håller på att bli som allra mest kännbara för dem som är allra mest utsatta.
Det är förståeligt att Ulf Kristersson (M) inte vill yttra sig om regeringsförhandlingarnas resultat redan innan de är färdiga. Men han borde redan nu signalera att han förstår situationens allvar, och inte kommer att följa den väg som Liz Truss stakat ut i Storbritannien.