De senaste dagarna har en rad ledande politiker sett sig föranledda att uttala sig om vad det egentligen är som gör någon svensk.
Det hela började – föga förvånande – med att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson i en intervju med Göteborgs-Posten slog fast att den som är bokstavstroende muslim inte kan vara svensk.
Anledningen till det vara att sådana enligt Åkesson ”brukar ha värderingar som vi inte förknippar med det moderna samhället.”
Vän av ordning och logik skulle vid den punkten invända att detsamma i så fall torde gälla såväl en bokstavstroende kristen som en övertygad scientolog – men det är förstås inte vad det är frågan om här.
Det Åkesson är intresserad av att göra är att peka ut en särskild grupp människor som mindre ”svenska” än andra. Det är inte särskilt oväntat – det är vad Sverigedemokraterna har ägnat sig åt sedan partiet grundades ur de nynazistiska miljöerna i slutet av 80-talet.
Mer överraskande var att den moderata migrationsministern Maria Malmer Stenegård – som sitter på sin stol med SD-ledarens goda minne – kom med invändningen att ”man är svensk så länge man följer svenska värderingar, och normer, regler och lagar.”
Detta var avsett som kritik av Åkesson – men det är oroväckande att migrationsministern av alla människor i sina kommentarer å ena sidan ekar hans resonemang, och å andra sidan tycks ha ett så dimmigt begrepp om vad svenskhet egentligen är.
Detsamma gäller Centerledaren Muharrem Demirok, som under söndagens partiledardebatt menade att ”den som betalar skatt och är en del av samhället” är svensk.
Alla dessa uttalanden bär improvisationens prägel, alldeles som om våra politiker för första gången hörde ordet ”svensk” och var tvungna att försöka gissa vad det egentligen betydde – eller som om nationalitet inte var någonting som stötts och blötts i hundratals år och dessutom är klart avgränsat i lagstiftning.
Låt oss därför göra detta väldigt tydligt för dem: Ur politikens synvinkel är den som har ett svenskt medborgarskap svensk.
Svensk är inte någonting man blir mer av för att man betalar skatt, för att man deltar i föreningslivet, vinner VM-guld i blågult eller äter surströmming i augusti.
Det är inte heller någonting man blir mindre av för att man inte delar vissa värderingar, för att man fuskar med skatten, säljer knark eller aldrig någonsin skulle få för sig att titta på Kalle Anka på julafton.
Jag har flera vänner som har flyttat till Sverige, som bor och betalar skatt här och som delvis har kommit hit för att de känner att de snarare delar de värderingar som ibland beskrivs som svenska än dem som präglar deras hemländer – de skulle ändå bli mycket överraskade om jag talade om för dem att allt detta betydde att de i själva verket var svenska.
Nyfödda spädbarn i Karlstad betalar inte skatt, har inte särskilt många värderingar alls och är knappast en aktiv del av samhället – ändå vore det barockt om någon skulle påstå att de inte var svenska.
Sanningen är att svenskhet inte är upp till politiker att definiera, förläna eller ta ifrån folk alltefter deras egna värderingar om vad som råkar vara rätt eller fel; förlust av svenskhet är ingenting man kan dömas till i vare sig domstol eller folkdomstol.
Därför borde det inte vara det som står på spel i våra politiska diskussioner – och det är ett underbetyg till alla dem som deltar i den här debatten att de låtsas som om det vore så.
Religion, normer och kultur är viktiga ämnen och begrepp. Men det viktiga med dem är ytterst sällan huruvida de är ”svenska” eller inte.
Att gissa sig till vad svenskheten är
Det är viktigt att diskutera värderingar och normer – men att göra det i termer av nationstillhörighet blir väldigt fort väldigt fel.
SVENSKHET. Det är oroväckande att svenska politiker tycks ha en dimmig och godtycklig bild av vad svenskhet egentligen innebär.
Foto: Magnus Andersson/TT
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.