För oss politiskt intresserade är det en sällsynt dramatisk tid. 2015 ser ut att bli lika spännande som 2014. Ett stort antal analyser, åsikter och tankar ska få utlopp. Det välordnade, sömniga lilla landet i norra Europa har blivit stökigt. Yrkesmässigt är det en guldålder för en sådan som jag men på ett personligt plan är den skrämmande. Min rädsla har jag skrivit om ett antal gånger här i spalten – så därför tänkte jag ägna dagens utrymme till något helt annat, nämligen en riktig solskenshistoria.
Det gäller min goda vän K som emigrerade till USA för ungefär 15 år sedan. Hen vann green-card-lotteriet, som USA årligen utlyser för att fördela etnisk mångfald. Till att börja med pluggade K i en mindre ort i Mellanvästern och flyttade därefter till New York. Hen kom att jobba på ett av världens största företag för finansiella tjänster. Egentligen inget K är intresserad av men det funkade. Och så klart är det fantastiskt att bo i New York. Åren gick. Hen gifte sig, skiljde sig och gifte sig igen.
Jobbet var på samma gång tufft och astråkigt. K blev till slut deprimerad. Men lönen och förmånerna var bra, med bland annat möjligheter till semestrar i Sverige för att hälsa på släkt och vänner. Hur det var så slet både jobbet och livet i New York på K:s och hens partner D. D kommer från Wisconsin i norra USA, grannstat till Minnesota. D längtade hem. Stora delar av hens familj och många vänner bor i Wisconsin. Förra sommaren presenterade D idén för K som nu hade sitt livs chans att säga upp sig, något hen dragit sig för trots en alltmer outhärdlig jobbsituation. Efter några turbulenta dagar nappade K. Hen vill leva med D, och efter ett besök i den mindre stad D hade i tankarna kände hen att det nog fanns någon mening med att bryta från det högpulserande storstadslivet.
Den stora oron var hur hen skulle försörja sig. En sak var K klar över – ingen mer finansfirma. Sedan tidigare hade paret en semesterresa till Ingermanland inplanerad hösten 2013. Syftet var att besöka orter och kanske folk i K:s släkt som kommer därifrån. Ingermanland är ett område mellan Estland och St Petersburg, vars ursprungsbefolkning är östersjöfinsk. Området har en stormig historia och den finska befolkningen har bland annat utsatts för etnisk rensning under Sovjettiden. Under andra världskriget evakuerades K:s far- och morföräldrar till Finland och deras barn, K:s föräldrar, flyttade så småningom till Sverige. Den ingermanländska kulturen, språket och maten har hållits levande och spelar en viktig roll för ingermanländare i förskingringen.
Under resan fick K något slags uppenbarelse om sin fortsatta försörjning – att baka ingermanländska piroger som hen mindes dem från sin barndom. När jag fick höra idén tyckte jag den var lysande. Att förena sitt kulturella arv med en ny livssituation på ett kreativt sätt lät så rätt för min vän. Äntligen händer det. Nu har ungefär ett år gått sedan K startade sin pirogverksamhet. Affärerna går stadigt uppåt, kundkretsen växer och pirogerna är grymma. I somras var jag på semester i Wisconsin och hjälpte till på ett hörn, med att sälja piroger på en marknad för närproducerad mat. Jag följde hela bakningsprocessen, som sker i ett kök i en ärevördig industriell miljö, förvandlad till centrum för småföretagare av skilda slag.
Att följa sitt hjärta. Inte alltid, men ofta, är det en bra livsdevis. Det skulle inte förvåna mig om mitt hjärta en dag leder mig till Wisconsin, till en liten stad. Till K & D. Gott Nytt År kära PT-läsare!