Den 9 juni hålls valet till Europaparlamentet – och om det hittills verkat som om temperaturen på valkampanjen har varit en smula sval, så blev det i slutet av förra veckan ändring på det.
Det som hittills uppmärksammats mest har varit den kaotiska, röriga och infekterade processen att ta fram en lista med kandidater för Kristdemokraterna, och nu meddelade partiets petade och avhoppade Europaparlamentariker Sara Skyttedal att hon startat ett eget initiativ under namnet Folklistan.
En gång i tiden sågs hon som en trolig efterträdare till partiledare Ebba Busch. Nu har hon i stället tillsammans med företagaren, den före detta Robinsondeltagaren och riksdagsmannen för Socialdemokraterna Jan Emanuel Johansson släppt ett spretigt och illa skrivet manifest.
Det skulle vara lätt att driva med Folklistan – men det finns faktiskt skäl till att inte avfärda dem rakt av.
Det första av dem är helt enkelt uppmärksamhet. Partiets två ledande kandidater har båda visat en enastående förmåga att – med eller utan formella politiska plattformar – dra till sig strålkastarljuset och väcka känslor.
Jag menar det inte enbart som beröm, men det är tydligt att såväl Skyttedal som Johansson på egen hand har mer karisma och medial fingertoppskänsla än hela den moderata riksdagsgruppen ihop.
De egenskaperna kommer knappast att minska för att Skyttedal inte längre representerar Kristdemokraterna och Jan Emanuel Johansson äntligen har förmåtts att lämna Socialdemokraterna; tvärtom befriar det åtminstone den förra att inta precis vilka kontroversiella ståndpunkter hon har lust att ta.
Det andra skälet till att partiet har möjligheter att skaka om debatten är just lusten – för det lilla som går att utläsa av deras politiska program gör tydligt att här handlar det om att säga och göra precis vad man känner för, när man känner det.
Deras första gemensamma förslag är att helt enkelt avskaffa asylrätten, och sedan ersätta den med något bättre.
Många politiker skulle i det läget känna behovet av att faktiskt föreslå vad detta ”bättre” egentligen ska innebära, men i en valkampanj kan man faktiskt komma en bra bit med att ge uttryck för ren frustration mot det bestående.
Det tredje skälet till att Folklistan kan bli framgångsrika är att de just nu ser ut att vara ensamma om att med kraft inta den EU-kritiska position som övriga partier ett efter ett har övergett; där är de ensamma om att företräda en existerande opinion, och kan faktiskt utmana Sverigedemokraterna högerifrån.
Det ska mycket till för att Folklistan ska lyckas – men om det är något val det skulle vara möjligt i det, så skulle det vara just det till Europarlamentet; det lägre valdeltagandet har tidigare gett uppstickare en möjlighet att komma in, och komplexiteten i de frågor det gäller belönar inte alltid den som försöker vara realistisk och ansvarstagande.
Det är åtminstone en möjlighet som den existerande högern kommer att behöva förhålla sig till – och ingen ska bli överraskad om både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna från och med nu kommer att skruva upp sin retorik ytterligare, och göra den ännu gällare.
För dem kan förra veckans besked kort sagt bli en rejäl huvudvärk, och bidra till ytterligare röra och radikalisering på högerkanten.
Vägen tillbaka till anständigheten blev just ännu längre för resten av den svenska borgerligheten – och att döma av vad som har hänt i andra länder är detta bara en tidig konsekvens av de centrifugalkrafter som det olyckliga Tidö-samarbetet har släppt loss.