Att hålla ihop ett land kräver såklart både kunskap och klarsynthet, men också vilja och ryggrad. Historiskt har det nog varit lite si och så med insikterna. Det har varit lättare att flytta på folket än på jobben. Utbildning har inte funnits överallt. Fortfarande behöver förutsättningarna jämnas ut så att vi skapar möjligheter att bygga kompletta samhällen och inte tvärt om. Ibland kallas det regionalpolitik och är tydligen ett fult ord. Egentligen borde man inte bli förvånad över de som menar att människorna i norr låter illa när de luftar sin besvikelse över jobb och skatteintäkter som försvunnit och vilka tråkiga attityder vi har när vi inte begriper att det är orättvist att de ska betala ett högre pris för sina rättigheter, som el. Glesbygdsbor ska minsann vara glada för alla de högt utbildade stadsborna som kan ta hand om oss andra, och skatten på deras höga inkomster borde självklart stanna där de nu bor. Jag tror att en och annan näve knyts i byxfickan på den Norr- eller Västerbottning som vet vilka naturvärden som försvann då den malm som skulle brytas krävde stadig tillgång till el. Vi känner ledsnad över att naturtillgångarna i norr varit med och byggt landets välstånd, men att det sen ska låta så här. Det är som om solidaritet är ett ensidigt begrepp och ibland misstänker man att det har mer med antalet potentiella väljare att göra än vilka behov invånare på olika ställen har.
Idag har vi ett system med fyra elområden som utformats med marknadskrafter i botten. Där tillgången är stor blir priset lågt och där det saknas ström blir priset högt. Högt pris ska stimulera nyproduktion. Och numera bör ny produktion vara koldioxidfri. Men man vill inte se vindkraftverk överallt. I söder menar man att strömmen som produceras i norra Sverige ska slussas neråt – som man gjorde med folket förr – för att öka tillgången och sänka priserna. Grejen är bara att den där strömmen, den behövs nu här lika mycket som ny arbetskraft. Tiderna har förändrats och racet om vems (stål-)produktion som skapar minst koldioxid, och därför är mest efterfrågad, är igång. Vår vattenkraft är en tillgång och till det lägger vi ny vindenergi och frågan är om det ändå kommer att täcka våra behov. Det finns snart inte så mycket ström att skicka iväg.
Man kan spekulera i varför det blev så här men måhända glömmer man att elområdesgränserna också är kopplade till begränsningar i de stora stamlinor som idag transporterar ström från norr till söder (sällan åt andra hållet). Linorna har midjor så strömmen kommer inte fram och att bygga bort dem är varken gratis eller tvärgjort. 60 miljarder och minst 10 år, är det rimliga siffror? Kanske kan vi använda de pengarna bättre? Om man på varje plats ska kunna utveckla det man har behövs förståelse för olikheterna. Det är inte rimligt att bara ta det man vill ha utan att också leverera utveckling i den andra riktningen och då måste man förstå vad det är. Exemplet med att elbilssubventionerna hastigt tog slut strax innan laddinfrastrukturen började vara på plats även där man tidigare pekat ut vita fläckar, vilket hindrat en och annan tvehågsen arjeplogsbo att våga satsa på en elbil. För hur skulle man våga när man inte kan lita på att en sån skulle gå fram och åter till kusten utan att stödladdas på vägen? Exemplet är ganska talande. Vilka köpte bilar med hjälp av subventionerna på 20 miljarder? Jag kan ha fel men jag gissar att deras postnummer är lägre än mitt.