Vi är på väg in i en ny våg av industrialisering, det har jag pratat och skrivit om förut. Det vi har, i form av s k ren energi är åtråvärt. Vi har nåt att sälja, men det har vi ju ärligt talat haft förut utan att det har gått så bra för oss. Historikern Sverker Sörlin pratade om detta i sitt sommarprat härom veckan på ett sätt som inte lämnade utrymme för missförstånd. Det vi borde ha lärt oss sen förra gången handlar om vikten av att inte bara utvinna utan också att samtidigt bygga långsiktigt fungerande samhällen. Då, under förra seklet, bröt staten malm och högg skog och byggde ut vattenkraften och anställde stora mängder människor utan särskilt mycket eftertanke på vad man lämnade efter sig. Människor flyttade med sina familjer till de kommuner där jobben fanns men invånarna försvann sen igen då rationaliseringarna kom därför att det fanns högst sparsamt med andra jobb och kanske särskilt andra typer av jobb. Samhällena var produktionsinriktade och ganska ensidigt byggda, statlig utbildning var nånting som man bara kunde skaffa sig i södra Sverige och myndigheter och annan offentlig arbetsmarknad placerades med förkärlek i större städer och användes inte för att bygga samhällen genom att differentiera arbetsmarknaden.
Att spara och rationalisera istället för att växa var det som lämnades kvar till kommunpolitikerna när de statliga jobben försvann. Och jag tänker att det misslyckade samhällsbygget under 1900-talet handlade om dålig kunskap, bristande vilja och en oförmåga till samsyn. Nog borde vi idag kunna ta i hand om en standard som ska gälla överallt och sen peka ut hur vägen dit ska gå att nå. Eller är det så att man helt enkelt inte förstår sprängkraften i de här frågorna? Vi förstår, vi som bor här och vår lott har länge varit att försöka uppvakta, be och förklara. Men vad gör man om väldigt få lyssnar? Vad händer med människor då?
Jag påminner mig om när jag nyss var ute och reste och stannade nånstans nära finska gränsen för att äta. Språket hos gubbarna vid bordet bredvid var inte mitt men ordet ”Stockholmspolitiker” gick att begripa och det lät inte som att man tyckte att det var något bra. Mitt parti har alltid velat minska samhällets klyftor, det kan man inte säga om alla partier, och visst är det så att klyftorna i det svenska samhället mest handlar om fattig mot rik men det handlar också om att födas och växa upp i en kommun där förutsättningarna att bo och utvecklas i alla riktningar är riktigt bra eller inte alls särskilt bra. Om man inte sett så många beslut som man uppfattar har gjort den egna vardagen särskilt mycket bättre frodas misstänksamheten mot riksdag och regering. Oavsett partifärger.
Kommer man från en liten, fattig kommun som i mångt och mycket fått reda ut sina egna bekymmer utan andra hjälpande händer än statsbidrag har man måhända en luttrad syn på vad ett nyvaknat intresse för den här landsänden kommer att innebära. Mina värderingar har alltid varit att vi gemensamt bär varandras bördor. Men nu lever vi i en ny tid där vi måste kunna kräva att nya investeringar och nya resursuttag också åtföljs av nån sorts ordning och reda i samhällsbygget. Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle att i så hög grad strunta i hur klyftorna ser ut. Kort sagt så måste vi dels bygga samhället på det vi äger och har, inte det vi lånar, men vi måste också se till att samhällen fungerar för alla. Det skriver både jag och Sverker Sörlin nog under på.