Arga män i kostym skrämmer inte gängen

I en intervju med Aftonbladet som publicerades under måndagen passade statsminister Ulf Kristersson på att ventilera sin vrede över fritagningen av en morddömd ung man i förra veckan.
Hans ilska riktades i första hand mot Kriminalvården, som enligt honom inte gjort allt de kunde för att förhindra fritagningen. 
Han kallade händelsen för skandalös, och det är tongångar som man känner igen från hans tid som oppositionsledare, snarare än som statsminister.
Det är förstås ovanligt och en smula uppseendeväckande att en statsminister uttrycker sig i så hårda ordalag om en av sina egna myndigheter, och i synnerhet att han gör det på en sådan teknisk detaljnivå; i det här fallet frågan om intagnas tillgång till mobiltelefoner och akut tandvård. 
Det är frågor som vanligtvis inte brukar avgöras på regeringssammanträden – och därför är det klokt att minnas att statsministerns överreaktion i första hand är en fråga om politisk retorik; han vill göra sig själv till munstycke för en mer allmän frustration och moralisk upprördhet.
Problemet med det är dock att det faktiskt finns sådant som statsministern är ansvarig för – och att det kräver rätt mycket mental akrobatik för att förstå hur statsministerns tänkande att hänga ihop.
Utspelet kommer nämligen bara en vecka efter att hans regering meddelat att Kriminalvården att de inte får i närheten av så mycket resurser som de har äskat och menar sig behöva för att fullgöra sitt uppdrag.
Hur menar Kristersson att Kriminalvården ska kunna förhindra fritagningar i framtiden, om de inte får resurserna för att göra det?
Utspelet gjordes också bara ett par dagar innan Kriminalvården i sin tur lämnade den rapport om vad som kommer att krävas för att myndigheten ska kunna leva upp till de krav som det nyligen ingångna Tidöavtalets alla straffskärpningar kommer att ställa. 
Sammanlagt innebär det bland annat mellan 11 och 16 nya anstalter, till det facila priset av mellan sju och tio miljarder kronor.
Det återstår att se om det är en nota som regeringen är beredd att betala – men det som gör det hela än värre är faktiskt att ingen någonsin har föreställt sig att måttet på en framgångsrik kriminalpolitik är att lyckas bura in en så stor del av befolkningen som möjligt.
För den som är arg låter det förstås bra och moraliskt tillfredsställande med fler och längre straff – men i samma intervju erkänner Kristersson mellan raderna att det inte nödvändigtvis är särskilt effektivt. 
På frågan om hur regeringens kamp mot det organiserade våldet går, svarar han nämligen: ”Vi har lyckats bra på så sätt att nästan alla de stora lagstiftningsförändringarna som vi gick till val på nu är på gång. Men det som går dåligt är att brottslingarna inte bryr sig det minsta när vi säger att vi tänker stoppa dem med nya lagar. De fortsätter skjuta ihjäl varandra och andra.”
Så ligger det till, och det borde inte vara en överraskning för någon. Skärpta straff och tuffa tongångar från män i kostym kommer inte att få bukt med den organiserade brottsligheten. 
För att göra det skulle man i stället behöva arbeta brottsförebyggande och se över de sprickor som faktiskt finns i välfärden, hos socialtjänsten och inom skolsektorn.
Det är ett tufft, långsiktigt och otacksamt arbete, som regeringen hittills inte har varit intresserad av att ta. Vi kan bara hoppas att de ändrar sig på den punkten, för vare sig skjutningarna, fritagningarna eller nyrekryteringen till gängen kommer att upphöra bara för att statsministern berättar för journalisterna att de gör honom arg.