Det har just varit den tid på året då politiska experter och tyckare sammanfattar det år som har gått, och blickar fram emot det som kommer. Just detta år har fokus som sig bör legat mindre på det både dramatiska och en smula tradiga politiska år som ligger bakom oss, och mer på det spännande år som kommer.
I årets tankar inför valåret finns det en fråga som har återkommit oftare än andra: Hur kommer det sig att det är så jämnt mellan de två politiska blocken? Borde inte högeroppositionen ha ett övertag med mindre än ett år kvar till valet?
Det argumentet vilar på å ena sidan på att det alltid kostar att regera, och å andra sidan på att det ofta sägs att det i dagsläget och i det rådande samhällsklimatet verkar finnas en medvind för samhällets högerkrafter.
Det är en medvind vi har sett i Sverigedemokraternas framväxt och i den traditionella högerns kollaps inför dem, och de politiska kommentatorerna säger ofta att den blir starkare av att nyhetsmedia och den politiska agendan just nu domineras av frågor som traditionellt ägs av den politiska högern – av brott och straff och av lag och ordning.
Må så vara – men varje sådan analys missar någonting som borde vara helt uppenbart, och som kanske bara har blivit så självklart att vi inte längre lägger märke till det: Både nyhetsrapporteringen och den politiska agendan domineras i själva verket av en vårdfråga.
Det som påverkar människors vardagsliv allra mest just nu är inte rädslan för att utsättas för brott. Det är den pågående globala pandemin, vår vilja att tillsammans klara oss igenom den och att göra rätt och visa omsorg för varandra.
Ända sedan pandemins början har regeringens linje varit tydlig – vi ska lyssna på våra expertmyndigheter och så långt det är möjligt mildra pandemins sociala och ekonomiska skadeverkningar.
Det är en linje som har vunnit bred folklig uppslutning, som har inspirerat extra insatser och uppoffringar och som har lett till en solidaritet kring det gemensamma och kring behovet av att skydda den svenska vården som i alla fall jag aldrig har sett maken till.
Den stora politiska fråga som står framför oss är hur vi ska översätta detta tillfälliga engagemang till en långsiktig politik för vår välfärd. Tillfälliga tillskott och nödåtgärder har varit det som har behövts nu – men pandemin har också avslöjat brister och luckor i välfärden som kommer att kräva både investeringar och reformer över lång tid.
Det var socialdemokratin som byggde den svenska välfärden, och som genom åren har motstått de borgerliga försöken att montera ned den. Nu är det dags att reformera den.
Magdalena Andersson (S) har sagt att man ska vända på varje sten för att möta den utmaning som kriminaliteten utgör – men detsamma måste också sägas om att bygga vården och välfärden stark i framtiden.
Där måste varje verktyg i lådan vara tillgängligt. I en tid efter de tillfälliga krisåtgärderna måste vi ställa oss frågan hur vi kan ta ett tydligare grepp om det fragmenterade vård- och omsorgslandskapet, och ställa frågan vad vi vill ska skötas av vinstdrivande aktörer, av landets olika regioner och på vilka punkter som staten faktiskt är tvungen att kliva in och ta en ledarroll.
Det är stora frågor – men det är frågor som behöver lösas. Och om socialdemokratin vågar göra det redan nu, så kommer årets valrörelse att handla om det vi bryr oss allra mest om – om solidariteten, välfärden och om vår omsorg om varandra som aldrig tar slut.