Arbetsmarknads-snackisarna 2020 följde corona-året rätt bra. Avtalsrörelsen där över tre miljoner svenskar skulle få nya villkor sköts upp till följd av pandemin och sedan dess har diskussionen om skyddsutrustning och restriktioner tyvärr ofta överskuggat den om anställningstrygghet och villkor. Att acceptera, skjuta upp och ställa in blev vardag och jobbet har påverkats för de allra flesta.
Vad gäller egentligen när man vill söka a-kassa och vilka företagare ska egentligen ha statlig ersättning för inkomstbortfall? Regler uppdaterades, en ersättning för karensavdrag kom på plats så fler kunde stanna hemma från jobbet utan att riskera alltför stora ekonomiska effekter och en diskussion om fördelning och rimlighet tog fart.
Människor som vanligtvis inte diskuterar statens finanser har tagit sig både tid och utrymme att vädra åsikter om rättvisa och ansvar. Om en person tjänar massa pengar på sitt företag, är det då de anställdas uppgift att “ställa upp och hugga i” när det går sämre? Politiken smög sig in lite här och var och fler tog sig utrymme att tycka saker. Att det gav positiva effekter för utformningen vågar jag lova, det är ju liksom hela poängen med demokrati.
Och nog skulle väl vårdpersonal ha skyddsutrustning? Facken satte hårt mot hårt och fick både experter, medlemmar och allmänheten med sig. Och arbetsgivarna? De fick ge med sig. Kamp och press lönar sig och fler fick sig en påminnelse om att ett fackligt medlemskap kan komma att bli livsavgörande. Att gå ihop och kräva mer blev trendigt och under krisåret 2020 vände LO-fackens negativa medlemstrend som pågått en längre tid.
Till och med idealister som tidigare ställt sig emot all form av konsumtion har under året mjuknat när allt fler insett värdet av svenska jobb. När tillväxtverket har handlagt ärende på ärende där staten gått in och stöttat näringsidkare för att skydda dessa anställningar har de flesta ändå enats om att detta är en bra idé. En hårt drabbad besöksnäring till följd av restriktioner och stängda gränser påminde oss om hur arbetslöshet inte är ett individproblem utan en utmaning för samhället i stort. En viktig påminnelse om vad som varit och vad som är vägen framåt.
Redan innan pandemin svepte in mobiliserades motstånd. I uppropet #tillsammansförnorrbotten synade yrkesverksamma, patienter och anhöriga den ansträngda region-situationen. Kanske var coronan en perfekt ursäkt för det borgerliga regionstyret att bete sig sossigt och stoppa in pengar i det offentliga. Vi borde dock kunna enas om att det tog lite väl lång tid att agera, speciellt när patientsäkerheten sågs hotad redan innan pandemin.
Och nu när alla börjat efterfråga sosse-politik var det många av oss redan frälsta som från början, lite hånfullt klämde ur oss “vad var det jag sa?”. Nu har regeringen fått igenom förändringar som man knappt vågat drömma om innan viruset. Det kommer göra skillnad hos de allra flesta men framförallt för de som har de allra tuffast, både på jobbet, i livet och i samhället. Och det är ju ändå det sosse-politik går ut på.