I regeringen Andersson, med 22 statsråd, har tre av dem anknytning till Norrbotten; Eva Nordmark, som är Arbetsmarknads- och jämställdhetsminister, Khashayar Farmanbar, som är energi- och digitaliseringsminister och Ida Karkiainen, som är civilminister. Tre av 22 = 14%. Betyder det att vi kan vänta oss mer norrbottnisk politik framöver?
Man vill ju gärna tro det. Av regionpolitiker vill man ha ett lokalt öga – från den kommun eller del av länet som de kommer ifrån – när besluten ska tas. Från rikspolitiker vill de flesta ha detsamma. Så funkar det inte riktigt. En regionpolitiker ska ha hela länet framför ögonen och en rikspolitiker ska ha hela landet framför ögonen, och ingen av dem kan vara bundna av att alltid sätta sin egen hemort först när besvärliga frågor ska beslutas. Att de alltid har med sig hemorten och hemlänets perspektiv när frågorna diskuteras är en annan sak. Ida Karkiainen har flera gånger stått upp och berättat om Arjeplogs förhållanden i socialdemokratiska partigruppen i riksdagen, försökt visa och kanske utbilda i och om glesbygdens förhållanden och vad som händer om man gör si eller vad som blir svårt om man gör så. Det vet jag att hon har.
Detsamma förväntar jag mig av henne nu. Och av hennes kompisar i regeringen. Att visa och berätta om förhållanden som råder på andra platser än i Stockholm. För om de inte har med sig andra perspektiv försvinner ju hela meningen med att ha en regering med ministrar från hela landet. Att tro att min hemkommuns svårigheter därmed skulle vara lösta vore naivt. En regering har att se till landets bästa. Eller minst dåliga. Punkt.
Men. Alla beslut som fattas bereds och knådas av en hel stab tjänstepersoner. En del är politiska, som statssekreterarna och de politiskt sakkunniga. En del är opolitiska – det brukar vara de som stannar när regeringar byter färg efter valen. De flesta bor i närheten av riksdagshuset, dvs i Stockholm och dess kranskommuner. De är naturligtvis färgade – om än inte färgblinda! – av var de bor och vilka erfarenheter de skaffat sig. Det betyder att om vi vill att de ska förstå våra speciella betingelser så är det upp till oss att berätta. Det är så oerhört viktigt att vi sprider vår kunskap om hur det är att leva och styra ett län som Norrbotten om vi ska kunna förvänta oss att få se några resultat i form av utredningar, propositioner och beslut som tar hänsyn till oss. Ingen kommer att göra det jobbet åt oss. Så ser verkligheten ut och det har vi alla att leva efter.
Det känns väldigt bra att Ida, som är klartänkt och tydlig, fått chansen att bidra på ett större plan. Jag är stolt över henne och hennes kompisar och jag väntar med spänning på det hon ska leverera. Regionfrågan är död och begraven, men kommunfrågan lever. Vi har en spännvidd mellan våra 290 olika kommuner som är enorm. Från rika och välmående kommuner med få sociala utmaningar, till fattiga, glesa kommuner med besvärliga förhållanden. Från kommuner med mycket resurser till kommuner som helt enkelt inte har möjligheter att ha alla expertfunktioner tillsatta med folk. Från kommuner vars största bekymmer är att hitta mark i tillräckligt snabb takt till allt som ska byggas till kommuner som knappt har råd att göra detaljplaner eller kompetens nog att hantera komplicerade ärenden. Att underlätta samarbete och samverkan och därmed göra det lite enklare att leverera den välfärd som är grunduppdraget är ett arbete som de föregående civilministrarna påbörjade och som Ida måste fortsätta. Det är hennes uppdrag nu.