Borde vi sparka kvinnor i medelåldern som inte har karriärsambitioner? I dagarna publicerade Centerpartiets Ungdomsförbund, CUF, en video där en nytillträdd ordförande gick hårt åt anställningstryggheten. Det menades att det lagstadgade skyddet, LAS, mot godtyckliga uppsägningar står i vägen för unga som utbildat sig när de efter examen söker jobb. Namnet Britt-Marie användes som nidbild av en kvinna i medelåldern som inte är lika hungrig på att göra karriär, fikar för länge och därför borde kunna sägas upp.
Självklart borde fler arbetsgivare våga ge unga chansen. Men är problemet att kvinnor i medelåldern jobbar för lite? Är det Britt-Maries fel att chefer inte anställer fler unga? Britt-Marie framstår i CUF:s beskrivning inte som en särskilt mäktig person och sist jag kollade är det politik, fack, chefer och som har möjlighet att påverka detta systemfel. Och det faktum att många inte verkar förhålla sig till lönearbete som, för oss som arbetar nu, ska fortgå tills vi är 70 år med skenande sjukskrivningstal oroar mig.
Hur svårt det än kan kännas att se en 45-åring vid namn Britt-Marie framför sig ser många av oss kanske en Åsa, Eva eller en Marie som ofta tragglat på i över 15 år på arbetsplatser, inte sällan inom välfärd eller servicesektorn. De har hanterat både försämrade arbetsvillkor, fött och fostrat ett barn eller tre och i genomsnitt tjänat ganska mycket mindre än en motsvarande Magnus, Peter eller Anders.
Arbete är en central del av de flesta svenskars liv och våra system bygger på det. Det ger oss syfte i vardagen och genererar samtidigt skatteunderlag att hålla uppe välfärd, infrastruktur med i hopp om att i förlängningen skapa en dräglig fritid. Men frågan är näst intill existentiell. Ska vi leva för att jobba eller jobbar vi för att leva?
Varför ska gemene person i Sverige bry sig om ett politiskt ungdomsförbund? Är det verkligen värt att ens rycka på axlarna åt? Hur gärna jag än hade velat svara “skit i det” är det ett faktum att dessa förbund är plantskolor för framtida politiker och att dessa idéer i allra högsta grad finns etablerade i moderpartiet med den stora skillnaden att de kommuniceras snyggare där. Låga trösklar i arbetslivet är i praktiken synonymt med att en chef också ges möjlighet att säga upp dig utan vidare.
Visst är det en fin tanke att flit passion driver oss genom arbetslivet men för de allra flesta kommer det vid i alla fall något tillfälle i livet handla om något annat. Arbetet övergår till att bli en ekonomisk förutsättning för annat och så måste det också få vara. Vi kommer inte orka lika mycket genom hela livet, det är del av att vara människa. Och det är ju inte så att alla Britt-Maries där ute fått del av den vinstkaka deras chefer och företag gjort på att skära i personal, arbetstid och villkor i övrigt. Med det i åtanke tycker i alla fall jag att de borde få fika i fred.