Det gör nämligen lite ont i mellangärdet på mig när jag tänker mig att slänga sånt som man kunde ha nyttjat till något annat, eller som helt enkelt inte är trasigt. Det vet de och det brukar de reta mig för. Som i somras när vi tömde vårt hus och flyttade till stugan. Jag sålde visserligen en hel del av mina dubbletter och sånt som inte skulle rymmas. Men resten, det som kanske kan få plats när vi nån gång bygger ut – det vägrade jag att göra mig av med. Det kan komma till nytta och så är jag uppvuxen. Mamma och pappa var likadana, och kanske lite värre. Under de där åren på 70-talet när slit&släng-perioden rådde så hade de diskussioner med oss syskon hemma om det verkligen är vettigt att köpa en soffa som är av så dålig kvalitet att den snart ska slängas. Visserligen kunde man ju då, med någorlunda gott samvete, köpa en ny, men jag tror de våndades över tanken.
Häromdagen kom vi att prata om matlagning, en bekant och jag, när vi träffades på ett möte. Det hela började med ett samtal om pepparkakor och barn och bakning och letade sig snabbt fram till att ta sig tid att koka fond på alla ben som blir kvar när man styckat det kött man ska ha, hur nyttig fonden är och hur magiskt det känns att kunna ta fram den ur frysen när god mat ska lagas. Att man inte heller slänger skalen när man ätit räkor utan kokar ur dem också, med en bit rotselleri eller vad man råkar ha i kylen och kanske en skvätt vin eller cognac. Och att man kan lyckas få folk att tro att man är riktigt duktig på att laga mat eftersom det faktiskt blir så gott det man gör av det där skräpet.
Pappas mamma, Signe, hade slaskhink. En emaljhink som hon klädde på insidan med en dagstidning och i vilken hon hällde kaffesump och sånt. Farmor hade nog ganska lite sopor när jag tänker efter. Och ganska lite kläder. Hon gick klädd i klänning och förkläde och jag är inte säker på att hon hade fler än två av varje. Farmor var inte så välbeställd, hon levde på sin folkpension, men det blev ändå alltid en slant över så hon kunde nog köpt ett klänningstyg och sytt en klänning till. Men varför skulle hon det? Hon hade ju det hon behövde. Själv testade jag för några år sedan att ha ett helt shoppingfritt år. Jag stod vid garderoben och konstaterade att många av tröjorna, koftorna och byxorna var sånt som jag ratade och så ilsknade jag till. Det intressanta var nog ändå att den största vinsten var all tid jag sparade på att inte gå i affärer och leta efter något nytt, en känsla av frid.
Trenden är en annan nu. Vi köper en dyrare soffa och förväntar oss att den ska hålla längre, eller vi köper en begagnad. Det finns företag som har som idé att det inte alls måste gå så fort att få tag i plagget vi vill ha men att kvalitetsbeskrivningen ska visa att tillverkningen skett under schyssta arbetsvillkor. Vi betalar lite mer och kanske klappar vi oss själva på axeln för att vi gjort något bättre. Och i grunden tänker jag att det är precis så farmor skulle gjort. Med små medel och utan att egentligen vara medveten om det så bidrog min farmor till att jordens resurser räckte. Och det var ju egentligen inte så krångligt. Jag känner att det nog passar mig ganska bra. När vi pratar om det hållbara samhället så är det bland annat hit vi är på väg. Många små saker leder i både tanke och handling till större resultat. Inte så krångligt, eller hur?