Det är dags att utkräva ansvar för de misslyckanden vi sett under corona-pandemin. Men vem bär egentligen ansvaret? Är det regionpolitiker? Eller vår regering? Folkhälsomyndigheten? Stockholmarna?
Det är många som fått bära skulden, beroende på vem du frågar. Men jag undrar om inte svaret är att vi själva, vi medborgare, bär skulden. Den ”svenska strategin” har byggt på frivillighet. Som medborgare har vi fått ansvar för att stoppa smittspridningen, med rekommendationer och råd från myndigheterna som vägledning.
Uppenbarligen har vi valt att inte följa råden. Det är ingen särskild social grupp som är extra skyldig. Stockholms överklass har trängts på afterski i Åre, norrbottningarna har bjudit över grannarna till husvagnen i Kåbdalis. Vi vet att det kommer öka smittspridningen. Ändå gör vi det.
Kanske för att våra liv skulle vara för tråkiga annars. Kanske för att vi inte förstår konsekvenserna. Kanske för att vi inte bryr oss tillräckligt mycket.
Våra val har lett till en utbredd allmän smittspridning. Den har så småningom även nått äldreboenden och hemtjänsten. Dödsfall bland våra äldre har blivit följden. Självklart finns det en rad åtgärder som kanske hade kunnat minska smittspridningen, såsom bättre skyddsutrustning eller färre timanställningar inom äldreomsorgen. Men i slutändan är det den allmänna smittspridningen som ligger bakom att smittan letat sig fram till våra äldre.
Många har såklart ansträngt sig till sitt yttersta för att följa alla råd och rekommendationer. Dem ska vi ha stor respekt för. Och visst, en del har velat ha hårdare restriktioner, med lockdowns och munskydd överallt. Tanken har slagit mig en och annan gång: ”Varför stänger vi inte bara ner hela samhället i två veckor, och sen är alla friska?”.
Fast om vi läser de rådande rekommendationerna så är det i praktiken en lockdown. Träffa ingen du inte känner, jobba hemifrån om du kan, åk bara kollektivt om du absolut måste. Det är ju en nedstängning, om alla följer råden.
Men det räcker med att ta en sväng till närmsta tätort för att se att Sverige inte har stängt ner. På bussarna åker folk utan munskydd. På restauranger sitter kollegor och lunchar. Gallerior fylls av människor på helgerna. Uppenbarligen tycker folk att dessa saker är viktigare än att följa rekommendationerna.
Vi har valt att inte följa de allmänna råden, för att vi av någon anledning inte har velat. Därför tror jag inte att vi hade velat ha hårdare restriktioner. Säg att privata middagar hade förbjudits, i stället för att som nu bara avrådas. Vilket samhälle skapar det?
En bekant till mig som bor i Tyskland var på en middag med fyra vänner. Efter ett tag knackade polisen på. En granne hade angivit dem. Då de var från tre olika hushåll blev de tvingade att gå hem. Böter på mellan 1000 och 5000 kronor per person väntar dem.
I Sverige har vi sedan november fått rådet att inte bjuda hem vänner på middagar. Ändå väljer många att göra det. Det är dumt. Men jag hade inte velat ha ett system där vi tvingas till ensamhet, där polisen när som helst kan knacka på min dörr. Där grannar anger varandra.
Nej. Det måste finnas en viss frihet. Med den friheten kommer också ett ansvar för våra val. Därför är det vi, folket, som bär skulden för Sveriges omfattande smittspridning, och i förlängningen de höga dödstalen. Och det är vi som bär ansvaret för att stoppa smittan.