På nyhetsplats skrev PT i helgen om Kristina, Anette och Irene i Piteå. Alla tre har män som har drabbats av demens. En grym sjukdom som förvandlar ens partner till någon helt annan än den man gifte sig med. Kvinnorna har växlat mellan att agera övervakare, skötare och vårdare. De träffas regelbundet för att stötta varandra. Två av männen bor numera permanent på äldreboende. Till slut orkar man inte fortsätta kämpa. Jag har flera gånger varit nära att själv gå under psykiskt, säger en av dem. De vill att anhöriga ska få tid att andas. Dagverksamhet står högt på deras önskelista.
Tidigare statsminister Ingvar Carlsson var i samma situation med sin fru Ingrid. I boken I sällskap med döden handlar ett kapitel om hennes sjukdom. Hur han till en början har överseende med hennes glömska i vardagen. Vad spelar det egentligen för roll med knivar i facket för gafflar? Men ju värre det blir desto mer biter han ihop för att klara av att ta hand om henne hemma. Att ge upp känns som att svika sin livskamrat. Till slut blir det ohållbart och hon får flytta in på ett boende. Ingvar väljer att berätta just för att ge stöd till andra anhöriga. Man måste be om hjälp långt innan man själv går under är hans budskap.
Men det bygger på att samhället finns där. När det är kris i välfärden väljer regeringen att skjuta till 10 miljarder till kommuner och regioner. Enligt beräkningar ligger underskottet på minst 28. Man behöver inte ha haft högsta betyg i matematik för att inse att den kalkylen inte funkar. Kristersson och hans gäng förlitar sig alltså på att anhöriga ska dra det stora lasset. På så sätt sparar staten massor av pengar.
Alexandra Charles von Hofsten, ordförande och grundare av 1,6 och 2,6 miljoner-klubben, har i flera år lyft kvinnors rättigheter i sjukvården. Där är mycket utformat efter mäns behov. Men hon pekar också på hur kvinnor bryts ned när de tvingas agera anhörigvårdare. Det säger sig självt att man inte orkar ta hand om en älskad anhörig dygnet runt år efter år. Det blir alltid på bekostnad av ens egen hälsa och många gånger även med stora inkomstbortfall. Fråga gärna de mammor som tvingades sluta jobba när de fick barn med funktionsnedsättning. Pensionen brukar inte bli jättehög av det.
Nästan en miljon kvinnor är fast i den här kvinnofällan. Sju av tio som vårdar en familjemedlem är just kvinnor. Trots att det är lika många kvinnor som män som behöver vård. Är det inte märkligt? Tre fjärdedelar av all äldrevård sköts av närstående. En grupp som förstås vill sina kära det allra bästa. Men vård och omsorg kan inte gå runt enbart på plikt och kärlek. Det måste till professionella arbetsinsatser. Yrkestitlar, arbetstider, dygnsvila och kunskap som anhöriga inte har. En utmattad fru på hemmaplan utan hjälpmedel kan inte förväntas göra samma sak som en utbildad undersköterska i en trygg vårdmiljö.
I ett välfärdsland som Sverige, som många andra länder sneglar avundsjukt på, är det här därför en helt ohållbar situation. Befolkningen blir allt äldre och fler lever också längre i risigt skick. Då måste samhället gå att lita på. Regeringen får göra om och göra rätt. Kommuner och regioner behöver mycket mer pengar för att den här ekvationen ska gå ihop. Ett höjt rotavdragstak är en föga tröst för utslitna anhöriga. De kommer ändå inte hinna ta det lugnt på en nybyggd altan.