Under måndagen konstaterade den Europeiska Unionens utrikestalesperson att antalet flyktingar från den pågående ryska invasionen av Ukraina kan komma att överstiga fem miljoner.
Det är en oerhörd siffra – men skulle kriget komma att dra ut på tiden är det förmodligen också en ganska försiktig uppskattning, med tanke på att över en miljon människor har korsat gränserna till den Europeiska Unionen redan i detta tidiga skede.
Allt tyder i nuläget på att vi inte har sett det värsta vare sig av militära operationer eller angrepp mot städer och bostadsområden – för att inte tala om den humanitära kris som utspelar sig inför våra ögon, och som kommer att fortsätta att förvärras för varje dag som går.
Detta är naturligtvis i första hand en mänsklig tragedi av så stora proportioner att de knappast är möjliga att föreställa sig. Vi måste använda siffror för att beskriva den – men människorna som flyr är inte bara siffror.
De är människor precis som du och jag, med drömmar, förhoppningar, önskningar och livshistorier – och som fram tills för två veckor sedan kanske såg fram emot att spela en fotbollsmatch med grannarna på helgen, ett födelsedagsfirande i sällskap med nära och kära eller en resa de hoppats få göra under påsklovet.
Allt detta – och mycket mer – har nu tagits ifrån dem, och i stället för hemmets trygghet står de nu inför en osäker framtid i ett främmande land. De vet inte när de kommer att få komma tillbaka, om de någonsin kommer att få göra det – eller vad som kommer finnas att komma tillbaka till.
Ingenting av detta kan vi i resten av världen eller deras närområde ge dem åter. Men trots det gäller det att vi under de närmaste åren är medvetna om djupet i det elände som oförskyllt har drabbat dem – och återigen öppnar våra hjärtan, för att i alla fall ge dem vad vi faktiskt kan ge.
För bortom den rent mänskliga aspekten går det inte att komma runt att den pågående flyktingkrisen också har en politisk dimension, och utan tvekan kommer att få politiska konsekvenser för hela Europa.
I just frågan om en rättvis och solidarisk flyktingmottagning har Europa tidigare, och i synnerhet sedan den stora flyktingkrisen 2015, varit djupt splittrat, och oförmöget att enas om en hållbar politik.
Den oenigheten tycks nu vara bortsopad som fjolårets snö. Krisens omfattning och hotets närhet fick redan förra veckan EU:s regeringar att aktivera massflyktsdirektivet, som ska ge flyktingarna från Ukraina möjligheten att få fristad under inledningsvis ett år utan att behöva söka asyl.
Samtidigt har just de länder som varit mest motsatta en solidarisk fördelning av det europeiska flyktingmottagandet, Ungern och Polen, tagit emot den största andelen av flyktingarna från Ukraina.
Där har de av allt att döma välkomnats med öppna armar, och med rörande gester av solidaritet från ländernas befolkning.
Det är inte minst glädjande för ett land som Sverige, som tidigare varit alltför ensamt i Europa om en öppen och medmänsklig flyktingpolitik och därigenom tvingats ta en oproportionerligt stor del av ett ansvar som alltid borde ha varit gemensamt.
I detta gäller det dock att understryka att det viktigaste inte är enbart hur vi agerar just nu, medan tv-kamerorna rullar och katastrofen utspelar sig framför ögonen på oss. Det är att vi måste arbeta långsiktigt, och på ett sätt som gör att den europeiska enigheten och solidariteten med krigets offer håller i sig längre än detta ögonblick.
Vi kommer nämligen att behöva dem båda under alla de år som kommer att följa på det här.