Ja, jag erkänner. Det är med risk för rejält självmål att skriva den här krönikan som infödd stockholmare. Men jag gör ändå ett försök. Fördomarna om huvudstadens invånare är många och väl spridda. Här är hela listan:
Dryga
Alla stockholmare är dryga och kaxiga. Ingen håller upp dörren och konversationer förs hellre med armbågar än i tal. Som om storstadens vardag är på liv och död. Bara de starkaste överlever.
Stressade
Har du någonsin sett en stockholmare flanera i långsam takt utan mål? Nej, jag tänkte väl det. Det är ett icke existerande fenomen. De tar sig istället fram halvt springande. Livrädda för att missa bussen och tunnelbanan. Paniken kommer vid ett missat tåg och det är fem minuter till nästa.
Okunniga
Ja, det stämmer. Stockholmare har ingen koll på resten av landet. Skammen är stor, men de kan inte peka ut vad som är mitten av Sverige. Eller var Sollefteå ligger. Allt norr om Solna är Norrland. De tror att huvudstaden är världens mittpunkt. Stockholms nya landshövding Anna Kinberg Batra slog igenom ordentligt redan som 28-åring när hon sa att stockholmare är smartare än lantisar. Så fel hon hade.
Nyhetsfixerade
Att media lyfter stockholmsnyheter som riksangelägenheter kan inte stockholmarna själva lastas för. Men visst är det märkligt att en sketen guldbro är en nyhet som hela Sverige tvingas höra om i flera år? Vilka andra lokala vinklar skulle behandlas på det sättet?
Snörädda
Snöfall på drygt en centimeter och hela Stockholm stannar. Tunnelbanan får inte köra och skolorna stänger. Stockholmare kan inte hantera en riktig svensk vinter. Men de klär sig gärna i svindyra trendiga friluftskläder menade för Arktis när temperaturen är på plussidan av nollstrecket.
Trångbodda
Stockholmare bor hellre litet innanför tullarna än rymligt nära en pendeltågstation. En återgång till svunna tiders trångboddhet. Barn får sova i klädkammare utan fönster och ensamstående föräldrar har sängen i vardagsrummet eller i köket.
Lösningen på irriterande och ignoranta stockholmare är dock närmare än vi tror. 16 000 personer flyttar fortfarande till huvudstaden varje år. Men vem vill bo svindyrt och osäkert? Arbetspendla långt varje dag och tvingas trängas på tunnelbanan? När den gröna omställningen inom industrin och de nya spännande jobben finns i andra delar av Sverige? Snart så kommer även stockholmarna inse att de inte är viktigast i världen. Ödmjukhet kan faktiskt bli en egenskap även för dem. Ge dem en chans att visa charmigare sidor. Tillsammans kan vi se till att Sverige blir ett land utan en onödig uppdelning i lantisar och storstadsbor.
För att det ska bli verklighet måste politikerna ta sitt ansvar. Ska hela landet leva behöver förutsättningarna vara rimliga och rättvisa. Bredband, fungerande kollektivtrafik, utbyggd infrastruktur, matbutiker, vårdcentraler, BB, kvalificerad akutsjukvård och bra skolor. Det är en hel del som måste bättras på. Peter Kullgren bestämmer riktningen. Peter vem…? Ja, landsbygdsministern alltså. En kristdemokrat som hittills mest pratat ägg och lyft fiskefrågan i Bryssel. Kanske kan han få inspiration av den opolitiska riksorganisationen Hela Sverige ska leva. De hade visserligen sina glansdagar i slutet av 1980-talet och trots att de är lobbyister för så viktiga mål syns de sällan i samhällsdebatten. Varför?
Frågan är alltför central för att hamna i medieskugga.