2024 kommer vi att stå ännu närmare USA

Med andra länders ledare förhåller det sig inte sällan för oss så, att det känns som om de är nyvalda ända tills det plötsligt verkar som om de alltid har varit där. 
När Sanna Marin tidigare i våras gick in i valkampanj och sedermera röstades bort som finländsk statsminister ska jag erkänna att jag först var förvånad över att det redan var dags för val i Finland igen; valde de inte, tänkte jag, Sanna Marin häromåret?
Så var naturligtvis inte fallet – men det hindrade inte att jag kände ungefär samma sak, när USA:s president Joe Biden under tisdagen meddelade att han ställer upp för omval nästa år.
De amerikanska valkampanjerna kan tyckas evighetslånga, och sväljer oerhörda mängder av det politiska syret även i Sverige, men faktum är att de senaste åren har handlat betydligt mindre om USA än de föregående.
Det beror till viss del på dramatiska utvecklingar i andra delar av världen, men ännu större del i det har förmodligen Joe Bidens agerande som president; det inrikespolitiska kaoset som präglade Trumps tid vid makten har tonats ned, och utrikespolitiskt har Biden stått för en traditionell, demokrativänlig och engagerad amerikansk hållning.
Den har varit tydlig i stället för konfrontativ, och i det som har varit vår tids stora fråga – svaret på den ryska invasionen av Ukraina – har USA haft ett stort tålamod, och bemödat sig om att agera samlande i stället för splittrande.
Det har varit en absolut nödvändighet för att ett svar ska koordineras, samtidigt som det inte leder till en eskalation av konflikten. 
Samma dag som Biden gjorde sitt tillkännagivande yttrade sig den vice ordföranden i det ryska säkerhetsrådet – den tidigare premiärministern Dimitrij Medvedev – om att världen i hans ögon stod inför ett tredje världskrig, och att risken för en militär konflikt mellan USA och Ryssland hela tiden ökar.
Det är förstås ingen nykter analys från hans sida – det är gammalt uttjatat vapenskrammel, som är avsett att skrämma alla dem som hör det, och få dem att låta Ryssland få sin vilja igenom.
Men vågar vi verkligen föreställa oss hur en mer volatil och mindre balanserad amerikansk president – säg, en Donald Trump – skulle ha svarat på sådana hotelser?
Det kan vi inte veta – och just den oförutsägbarheten är någonting som världen har varit med om, och inte vill tillbaka till.
Det gäller i synnerhet Sverige, som vid tiden för nästa amerikanska presidentval genom NATO-medlemskapet av allt att döma kommer att vara betydligt närmare knutet till USA än vi var senast en republikansk president styrde USA. 
Det innebär att vi kommer att vara tvungna att följa även detta amerikanska presidentval med spänning, och vilka våra personliga åsikter än är hoppas på en seger för dem demokratiska kandidaten.
Men det innebär också en påminnelse om att vi hela tiden är tvungna att fundera på och värdera vår egen roll i den här världen. 
När Frankrikes president Macron nyligen uttalade sig för en europeisk utrikespolitik som är självständig från den amerikanska fick han mycket berättigad kritik för den saken; vår solidaritet med Taiwan borde vara lika självklar som den amerikanska med Ukraina.
Det innebär inte att inte har en poäng. Att vi idag tycker att vi kan lita på USA, betyder inte att vi alltid kan vara säkra på att göra det.
Därför kan vi inte nöja oss med att hoppas på att det amerikanska valet går väl. Vi behöver också vara förberedda på att det kanske inte gör det, och att utgången kommer att få konsekvenser för Sverige och svensk säkerhet.