Årets sista dag ger oss som vanligt anledning att fundera över året som var, vad som känns bra och vad man retat sig på. Min sambo hävdar bestämt att det syns på mina krönikor när det sistnämnda inträffat. Han hävdar å andra sidan också att jag är ”hakatent”, det vill säga att min stubin är lite kort och det kan nog ligga en del i det.
Jag blir både arg och irriterad på formen för diskussionerna som handlar om hur vi ska ta samhället ett steg framåt. Inte att vi har olika åsikter – det är ju ändå grunden för att vi har olika politiska partier, men jag blir irriterad när man gör analyserna förenklade och populistiska. Då blir det alltför lätt att lova runt och hålla tunt. Min analys blir att det inte är konstigt om människor inte känner att de kan lita på politiken – all politik – och att det är nånting som vi i slutänden får betala för, allihop.
I min egen politiska gärning hade jag svårt för att bara lyfta fram ljuspunkterna. Att Arjeplog är ett väldigt fint ställe att bo på, med människor som bryr sig om varann och ett rikt fritids- och friluftsliv betyder inte att det inte är ett allvarligt uppdrag att styra en kommun. Man måste ha ordning och reda i finanserna och stå för även de svåra och tråkiga besluten. Det är inte det folk vill höra, men betyder det att det inte behöver sägas? Ska de som vill ha folkets röster bara stryka medhårs och låtsas att allt är enkelt och att det gäller att fokusera på marknadsföring och att ge människor de som de vill ha? Om man låter sig avbildas framför en bensinpump och raljerar om att man sänker priset på måndag om du bara röstar rätt så luras man ju, även om många vill höra det. Det kommer folk så småningom att upptäcka – och vad har man skapat då?
Samtidigt, om människor bara efterfrågar just dessa medhårsstrykningar, och om man lägger sina röster utan mer eftertanke än att titta i sin egen plånbok eller på hur man själv vill leva utan att nånsin fundera på konsekvenserna på helheten då får man också det man frågar efter.
Vem har rätt att skylla på politikerna som handskas vårdslöst med sanningen om det är dem man sen röstar på? Kan vi inte kräva liiiite mer av de som går och röstar? Det som låter för bra för att vara sant är ju ofta tyvärr just det. Samtidigt är det så att det krävs att de som är politiskt aktiva slutar att låta som småbarn när de blir trängda. Det duger inte att företrädare för regeringen bara kastar skit på den förra – oavsett vem just nu styr. Vi måste kunna kräva att man vill och också tillåts föra lite längre resonemang. Dåligt pålästa reportrar, och inlärda one-liners där uppföljande frågor bara syftar till att hitta skandaler hjälper min själ inte till, men det får kanske bli en egen krönika.
Sen behöver man också vara ärlig med om det verkligen blev bra, det som man bestämde. Reformer visar sig alltför ofta baseras på tro och hopp och oklara fakta oavsett om vi pratar om skolan, narkotikaberoende eller räntenivåer. Att i efterhand ha åsikter om hur man borde ha gjort är lätt, men för att sätta in åtgärder som betyder något – i skolan och i vården – krävs långsiktigt tänkande.
Vill vi ha ett samhälle som hänger ihop i en värld som vi inte förstör under fötterna på oss så behöver vi ha företrädare som inte bara målar världen i rosa, och orka lyssna till punkt. Låt oss hoppas att 2023 ger oss det.
Gott nytt år!