När Göran Hägglund häromdagen lanserade tankar på hur migrationspolitiken skulle kunna förändras kom detta knappast som någon överraskning. Företrädare för KD:s ungdomsförbund har redan tidigare propagerat för en åtstramning. Att KD, det borgerliga parti som konstant valsar ring riksdagsspärren, skulle vara det första parti inom borgerligheten som faller för frestelsen att försöka vinna röster på invandringsfrågan är ingen större skräll. Paniken är uppenbarligen på väg att sprida sig inom partiet. Att då försöka vinna över missnöjda moderater som röstat på SD i protest mot Reinfeldts politik kan vara strategiskt riktigt om man vill klara riksdagsspärren. Men det gör inte det hela mer aptitligt.
När Göran Hägglund föreslår sänkt etableringsersättning för nyanlända, som ett led i en anpassning till europeiska nivåer, kan detta säkert låta som mumma i många öron. Flyktingar ska inte komma hit och ha det gott utan att göra rätt för sig. Men att leva på etableringsersättning är ingen dans på rosor. Maximalt 308 kronor per dag under fem dagar per vecka är vad som gäller idag. Motivet för sänkningen av kostnaderna för invandringen ska vara att långsiktigt säkra välfärden i vårt land. Visst känns argumentationen igen? Inte underligt att SD applåderar KD:s förslag i denna del.
Visst måste vi våga diskutera migrationspolitikens utformning. Det handlar inte om detta. Men visst känns det som om KD faktiskt är på väg att gå i den fälla som SD så försåtligt lagt ut. En mycket träffande kommentar så här i juletid kring KD-förslaget kunde man läsa på Facebook: Från Kristdemokraterna utgick ett påbud att det skulle bli dyrare att var flykting eftersom det inte finns plats för dem i härbärget.