Löneorättvisorna på den svenska arbetsmarknaden tycks skrivna i sten. Generellt tjänar männen mer för samma jobb än kvinnor. Det vore mot den bakgrunden inte helt fel med ett regeringslöfte om att helhjärtat jobba för jämlika löner under den innevarande mandatperioden.
Det känns förstås bedrövligt att behöva konstatera att det under de senaste tio åren knappast skett något för att korrigera löneorättvisorna mellan kvinnor och män. Trots att skillnaderna i utbildning och arbetslivserfarenhet utjämnats ligger kvinnorna efter männen när det kommer till lönens storlek.Ser man till samtliga sektorer är kvinnors löner 17 procent lägre än männens. Tyvärr är det sällan eller aldrig som de rena plånboksfrågorna tas upp när det talas om jämställdhet, en
jämställdhet som långt ifrån är en realitet.
Grabbigheten har fortfarande försteg i samhället. Lönegapet har i princip legat stilla de senaste 30 åren med bara några få ynka procents förskjutning.
För kvinnor inom vård och omsorg finns ingen löneglidning. När sjukfrånvaron analyseras visar det sig, föga överraskande, att det är kvinnor som är hårdast drabbade. Då handlar det om kvinnor som fått slita hårt i den offentliga sektorns allt mer slimmade arbetsplatser, där allt färre ska göra allt mer utan ett större inflytande över vare sig lönebildning eller arbetsinnehåll. Dessutom är det få arbetsgivare om några som är beredda att skjuta till extra pengar för dem som har de sämsta lönerna. Samtidigt har vi en lönebildning som är skapad av män för män.
Tyvärr har LO-förbunden trots försök inte lyckats ta itu med löneorättvisorna. Kommunal har som enskilt förbund föredömligt lagt om sin lönestrategi. Nu satsas allt hårdare på de lägsta lönerna. Förhoppningsvis kan det på sikt att även ge avtryck i plånboken.
De kommunala arbetsgivarna måste betänka att det gäller att ge sina anställda så konkurrenskraftiga löner som möjligt. Särskilt i en framtid då konkurrensen om arbetskraften lär fortsätta att öka. Inte minst nu när de stora fyrtiotalistgenerationerna helt utfasas från arbetsmarknaden. Kvinnojobben i kommuner och landsting måste uppvärderas.
Om man vill ha bra och välutbildad personal måste man även vara beredda att betala löner som det går att leva på. Medellönen för en högskoleutbildad förskollärare är dryga 22 000 kronor i månaden. För att inte tala om barnskötare och dagbarnvårdare som ligger någon eller några tusenlappar lägre. De lägst avlönade kvinnorna inom den offentliga sektorn har haft den jämförelsevis sämsta löneutvecklingen under de senaste decenniet. Något som är oacceptabelt. Alla måste ha en lön som de kan leva på. Så är det inte idag.
Ett nytänkande är ett måste. Fortfarande går vägen mot ett rättvist och jämställt samhälle i allt för sakta mak. För många strukturer har stelnat i hur det som alltid varit och tydligen så ska förbli. Därför måste frågan lönebildningen och löneskillnaderna mellan män och kvinnor bli en huvudfråga i kommande avtalsrörelser.