Imorgon uppmärksammas runt om i vår värld kvinnornas situation på den internationella kvinnodagen. Så även här hemma i Sverige. På alltför många håll i vår värld lever kvinnor i total underordning. Ett exempel som uppmärksammats en hel del i den svenska debatten under senare tid är diktaturen Saudi-Arabien där mannen bestämmer över allt som sker i kvinnans liv. Ett land där kvinnans ställning är ett tydligt uttryck för det odemokratiska styressätt som tillämpas.
Kampen för ett jämställt samhälle är nämligen inget annat än kamp för verklig demokrati. Ingen människa ska särbehandlas utifrån sitt kön eller sitt könsuttryck. Så länge sådant består är inte sann demokrati uppnådd.
I Sverige har vi tack och lov kommit en bra bit på väg i vårt jämställdhetsarbete. Vid internationella jämförelser kan vi till och med konstatera att vi hunnit mycket långt. Men det ger oss ingen rätt att slå oss till ro. Än idag finns det otaliga exempel på hur ojämställdheten fortfarande har fäste i vårt samhälle. Män och kvinnor bedöms utifrån olika måttstockar. Män och kvinnor får olika förutsättningar och ges inte samma chanser. Män och kvinnor behandlas olika. Män väljer framförallt män till framstående positioner i vårt samhälle. Det är exempelvis vanligare att personer i våra främsta bolagsstyrelser bär ett specifikt manligt förnamn än att de är kvinnor. Så är det fortfarande idag, den sjunde mars 2015.
Varje år presenterar LO en jämställdhetsbarometer. Den är på många sätt en skrämmande läsning. I denna beskrivs den svenska ojämställdheten oerhört tydligt. Ett exempel är löneskillnaderna mellan män och kvinnor. I många fall presenteras löneskillnaderna i termer av heltidsmått. Man jämför en man som jobbar heltid med en kvinna som jobbar heltid. Redan här blir skillnaderna mellan kvinnor och män oerhört tydliga. I LO:s jämställdhetsbarometer går man ett steg längre och jämför de faktiska skillnaderna i månadslön. Man räknar inte om lönerna till heltidsmått. På detta sätt blir de verkliga skillnaderna brutalt tydliga.
LO:s Jämställdhetsbarometer visar att en arbetarkvinna i Norrbotten tjänar knappt 72 procent av det som arbetarmannen tjänar. Samma siffra för riket är knappa 75 procent. Tjänstemannakvinnan tjänar i Norrbotten knappt 80 procent av vad mannen tjänar och det är något bättre än rikssiffran på drygt 76 procent. Skillnaden mellan den faktiska månadslönen för en norrbottnisk arbetarkvinna och en norrbottnisk manlig tjänsteman är 20 001 kr per månad.
En av de myter som frodas i samhällsdebatten, och som odlas från högerhåll, är att kvinnorna själva väljer att arbeta deltid och att de också själva aktivt väljer en lägre faktisk månadslön. Det är inget annat än skitsnack. Det är arbetsgivarna som väljer deltidsanställningar. Kvinnorna har bara att förhålla sig till detta. En av orsakerna till att kvinnor ändå stannar kvar i arbetsgivarnas deltidsträsk är att de inte orkar jobba deltid på grund av den arbetsbelastning som finns i de typiska kvinnoyrkena.
Kampen för jämställdhet måste ses såväl i ljuset av kvinnors underordning gentemot männen som i ljuset av det klassamhälle som Sverige fortfarande är. Den svenska jämställdhetskampen måste omfatta både kön och klass för att i grunden kunna påverka kvinnors situation i samhället. Den klassmedvetna jämställdhetskampen måste intensifieras om vi på allvar ska kunna förbättra kvinnors situation i grunden. I kampen för ett verkligt demokratiskt samhälle där kvinnor och män är jämlikar måste vi män gå sida vid sida med kvinnorna. Kampen är inte enbart kvinnornas – den tillhör alla som bekänner sig som demokrater.