Igår kom så det väntade beskedet från riksdagens talman Per Westerberg att uppdraget att bilda Sveriges nästa regering går till Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Löfven kan nu inleda konkreta förhandlingar kring regeringsbildningen med de partier som han tänker sig ska ingå i regeringen, och parallellt med detta föra diskussioner med de övriga partierna, med undantag av Sverigedemokraterna, kring frågor där han ser framtida samarbeten som möjliga.
Det kommer inte bli något lätt jobb för Stefan Löfven att kunna förhandla fram en budget i höst som håller hela vägen genom riksdagen. Det kommer att kräva en hel del fingertoppskänsla, ödmjukhet och framförallt kompromissvilja. Socialdemokraterna vägrar att låta Sverigedemokraterna få något som helst inflytande över budgetprocessen och därmed måste han se till att hitta överenskommelser i enskilda sakfrågor med minst ett borgerligt parti plus Vänsterpartiet eller med två borgerliga partierna för att vara säker på att inte bli nedröstad i riksdagen.
Stefan Löfvens regering blir därför beroende av att oppositionspartierna lever upp till de uttalanden man gjort innan valet om att man inte ska låta Sverigedemokraterna få något inflytande över svensk politik. Det är verkligen upp till bevis nu från samtliga partier på såväl den rödgröna sidan som på allianssidan och visa att man menar allvar med det ansvarstagande man tidigare sagt sig vara ta för landets hållbara politiska utveckling.
Ett sådant ansvarstagande handlar ingalunda om att oppositionen förväntas lägga sig platt för regeringens politik för att SD inte ska kunna ha chansen. I stället handlar det om ett givande och ett tagande i ett förhandlingsspel vars en da möjliga utgång är att man kommer överens om landets bästa. Här ska partierna verkligen bryta arm och försvara de politiska ställningstaganden man gjort i sina valmanifest. Det får således inte handla om någon politisk walkover från något håll.
Visst finns det tydliga samarbetsområden där överenskommelser måste vara möjliga att åstadkomma. En S/MP-regering borde inte ha några större problem med att hitta gemensamma ståndpunkter i jämställdhetspolitiken med Vänsterpartiet och Folkpartiet och kanske även Centerpartiet. När det gäller energipolitiken finns det klara poänger med en bred blocköverskridande uppgörelse kring denna. Kring näringspolitiken för landets småföretag borde Centerpartiet och alliansen i allmänhet vara intresserade av att komma fram med ett batteri av åtgärder som innebär lättnader för dessa företag. För att komma fram i denna fråga måste Socialdemokraterna vara beredda att justera en del i sina förslag kring RUT, arbetsgivaravgifternas konstruktion och andra frågor som är viktiga att lösa ut i förhandlingar med oppositionen för att kunna komma framåt.
Även skolpolitiken är en fråga som måste lösas i brett samförstånd mellan riksdagens partier så att skolan får stabila och långsiktigt hållbara spelregler för sin verksamhet.
När de största svallvågorna efter söndagens val väl lägger sig kommer partierna att se mer nyktert på sitt ansvar för Sveriges långsiktiga utveckling och kommer inse att det bästa för landet ligger ljusår från allt vad militärt inspirerade skyttegravskrig heter. Nu är det tid för samling och ansvarstagande som gäller – såväl från de rödgrönas sida som från alliansens sida.