Partiledardebatter brukar vara rätt välregisserade historier där man på förhand har en ganska god bild av vad som kommer att sägas. Att Sverigedemokraterna skulle sikta in sig på kritik av den så kallade Decemberöverenskommelsen var ingen högoddsare eftersom denna överenskommelse begränsar Sverigedemokraternas påverkansutrymme i hög grad. Inte heller var det särskilt sensationellt att Folkpartiets Jan Björklund talade om skola och Nato. Annie Lööfs lov till skattesänkningarna som lösning på ungdomsarbetslöshet har vi också hört förut. Göran Hägglunds nyvunna vurm för integrationspolitiken är däremot ett nytt inslag i partiledardebatten. Hans konstaterande att om inte alliansen och regeringen vågar tala om hur vi ska klara integrationen för de som ska få komma hit med vår generösa politik så kommer vi inte att klara av att hålla våra dörrar öppna. I stället kommer de krafter som vill stänga våra dörrar i stället att segra. Anna Kinberg Batra efterlyste fler åtgärder för att minska arbetslösheten.
Men det riktigt intressanta var alliansens samlade kritik gentemot regeringen för den låga reformtakt som de tycker att regeringen håller. Regeringen måste göra mer för att minska arbetslösheten, mer för att förstärka försvaret, mer för att få skolan på fötter, ja mer av det mesta faktiskt.
Men vad är det oppositionen egentligen gör utan att tänka på det? Jo, de sågar i grunden sin egen politik. För det första har de regerat i åtta och regeringen Stefan Löfven i drygt hundra dagar. Bara det innebär ju att oppositionen gör självmål. Men än mer förvirrande blir kritiken av reformtakten i och med det faktum att regeringen genom budgetbeslutet i december sitter och administrerar en alliansbudget. I princip så erkänner ju alliansen i och med onsdagens partiledardebatt att deras egen budget innehöll alldeles för lite reformer och att ambitionsnivån var alldeles låg. Och precis detta var kärnan i den rödgröna kritiken av alliansbudgeten.
Det blir nästan lite schizofrent att höra Kinberg Batra, Björklund, Lööf och Hägglund stå i riksdagens talarstol och rikta kritik mot den politik de själva förespråkar.
Det man saknade i partiledardebatten från regeringens sida var tydliga besked om vilka förändringar i budgeten som man avser föreslå under våren. Det hade varit ett sätt att än tydligare klargöra att ansvaret för den låga reformtakten faktiskt ligger i knät på alliansledarna. Men den chansen tog tyvärr inte Stefan Löfven och Gustav Fridolin. I stället får de nu satsa på att verkligen visa att regeringen har högre ambitioner än vad oppositionen har och att de verkligen vill föra en politik som gör skillnad för oss alla.