När man betraktar det år som gått så är det framförallt de inrikespolitiska händelserna som dyker upp i tanken. År 2014 gick ju under benämningen ”Supervalåret” och nog har året satt stora spår i vårt land. Årets första val gick av stapeln i maj månad och handlade om platserna i Europaparlamentet. Valutgången i parlamentsvalet gav en första ordentlig hint om det sammanbrott som Moderaterna stod inför. Det moderata tappet i EU-valet på nästan 5,2 procentenheter upplevdes som katastrofalt. Men ingen trodde nog på att förlusterna i det kommande riksdagsvalet skulle bli lika dramatiska. Många trodde på att moderata väljare passade på att missnöjesrösta i ett val där de upplevde att faran med att rösta på ett annat parti var mindre än i riksdagsvalet. Men ack så fel vi alla hade.
De stora vinnarna i valet till Europaparlamentet blev Sverigedemokraterna som i det närmaste tredubblade sitt stöd från det föregående parlamentsvalet. Med 9,67 procent kammade partiet hem två mandat i parlamentet. Den andra vinnaren i EU-valet blev Feministiskt Initiativ. Partiet som länge såg ut att vara totalt uträknat kom som en raket i slutspurten av valet. En stor del av förklaringen till framgångarna stod att finna i kombinationen Gudrun Schyman/Soraya Post. Schymans grundmurade förtroende inom mer radikala politiska kretsar och Soraya Posts brinnande engagemang i rättighetsfrågor gjorde det möjligt för bredare lager väljare att tänka sig en röst på partiet. Stödet för FI landade på 5,49 procent och därmed såg möjligheterna att nå upp till riksdagsspärren på fyra procent vara goda. Men efter Europaparlamentsvalet så dog den feministiska debatten i Sverige fullständigt och partiet hamnade totalt i skymundan.
Vid höstens riksdagsval blev resultatet ett svidande nederlag för de etablerade partierna i allmänhet och för Moderaterna i synnerhet. Feministiskt Initiativ, som visserligen åttadubblade sitt röstetal från föregående riksdagsval, missade riksdagsspärren med knappt nio tiondels procentenhet. Sverigedemokraterna som tillsammans med FI var de enda vinnarna bland väljarna gjorde en osannolik inbrytning och lyckades bli tredje största parti. Partiet ökade med 7,16 procentenheter och kunde räkna hem tjugonio nya riksdagsmandat varav ett mandat såväl i Norrbotten som i Västerbotten. I Norrbotten nådde partiet nästan elva procent i riksdagsvalet och i Västerbotten 7,4 procent.
Förutom SD:s framgångar är det Moderaterna genomklappning som man minns mest från riksdagsvalet. Partiets minskning på 6,74 var till och med större än minskningen i valet till europaparlamentet. Partiet förlorade mer än vart femte mandat som man erövrade i riksdagsvalet 2014. I eftervalsanalyserna lyftes inledningsvis fram nackdelarna med att vara regeringsbärare samt partiets brist på utmanande framtidsvisioner. Vartefter valresultatet har sjunkit in har Fredrik Reinfeldts tal om öppnade hjärtan inför flyktingarna och partiets ovilja att diskutera migrations- och integrationspolitiken kommit att lyftas fram som förklaringar till valfiaskot.
För Socialdemokraterna blev riksdagsvalet en kluven upplevelse. Partiet hamnade långt under uppsatta mål och överträffade katastrofvalet från 2010 med några få tiondelar av en procentenhet. Framförallt så misslyckades S med att utmana regeringen vad gäller regeringstrovärdigheten. Detta trots att partiet uppvisade större förtroende än Moderaterna inom flertalet av de politikområden som väljarna rankade högst. Katastrofstämpeln kunde undvikas i och med att det rödgröna blocket blev större an alliansen och därmed kunde ge alliansen respass ut ur Rosenbad.
Större delen av hösten har därefter kommit att präglas av det budgetkaos som uppstod efter regeringstillträdet. Regeringen lade fram ett budgetförslag med en tydlig fördelningspolitisk profil och med en rad välkomna förslag på välfärdsområdet. Förslag som kunde ha förbättrat vardagen för många i vårt land. Men utifrån rent invandringspolitiska skäl deklarerade SD att de skulle fälla regeringens budget vilket de också gjorde den 3 december när riksdagen röstade. Stefan Löfven kontrade med att utlova att han skulle utlysa nyval så snart det var författningsmässigt möjligt. Detta kunde här under mellandagarna undvikas genom den överenskommelse som slöts mellan regeringen och alliansen kring förutsättningarna för en minoritetsregering.
Med bara en veckas distans till den historiska decemberöverenskommelsen kan man konstatera att Stefan Löfven på flera plan kan ses som vinnare efter en turbulent höst där han framstått som en svag regeringschef. Regeringsovanan och bristen på riksdagserfarenhet har varit Löfvens akilleshäl. Men i och med den regeringskris som SD kastade in landet i så klev en annan Stefan Löfven fram. Det var en regeringschef med pondus och tydlighet som klev fram och som meddelade att han var beredd att låta väljarna gå till valurnorna ytterligare en gång. Ett besked som accepterades av en tydlig majoritet av väljarna.
Stefan Löfvens nya pondus som regeringschef bekräftades därefter ytterligare när väljarna, efter att Löfven avlyst nyvalet, över en natt ändrade syn och tyckte att det nu var rätt att avlysa nyvalet. Detta lovar gott inför 2014. Stefan Löfven har goda förutsättningar att vinna svenska folkets förtroende om han lyckas lotsa viktiga förslag genom riksdagen. För även om regeringen mer eller mindre fått öppna kort för budgeten så kvarstår det faktum att Löfven ska hantera en kompakt högermajoritet i riksdagen i alla de frågor som inte är budgetreglerade. Att kunna hitta överenskommelser över blockgränsen i dessa frågor är Stefan Löfvens stora utmaning under resten av mandatperioden. Det är bara att önska honom all lycka i detta.