Det sägs ju att tiderna förändras och visst är det så. Mycket har hänt i vårt land. Förändringstakten ökar. Vi människor har också förändrats. Vi är rörliga på ett helt annat sätt än vad vi gjorde för några decennier sedan. Vi bor på en plats, arbetar på en annan och har kanske ett fritidshus på ett tredje ställe. Vår geografiska hemvist är på många sätt mycket större än den kommun vi bor i.
Den svenska regionindelningen har inte alls hängt med i denna utveckling. Inte heller har regionindelningen mött de förändringar som globaliseringen medfört. Våra regioner interagerar inte bara med andra regioner i vårt land utan också med regioner ute i Europa och i andra delar av vår värld. Allt detta ställer nya krav på vår regionala indelning, och det är nu dags för att reformera vår regionindelning.
Även om en del regionförstoringar har genomförts i vårt land, exempel Skåne och Västra Götaland, så är regionindelningen i stort en kvarleva från de tankar som Axel Oxenstierna lanserade i och med 1634 års regeringsform. Dagens länsindelning har i stort sett bestått sedan år 1910. Vid sidan av Västra Götalandsregionen och Region Skåne har en del landsting fått status som regioner utan att den territoriella indelningen förändrats.
Det är därför ytterst positivt att civilminister Ardalan Shekarabi nu öppnar upp för att genomföra en mer omfattande reformering av den svenska regionindelningen. När den senaste utredningen kring detta, Ansvarsutredningen, presenterade sitt slutbetänkande år 2007 med ett förslag på en regional indelning av vårt land som omfattade sex regioner, fick alliansregeringen kalla fötter på grunda av låsningar mellan de fyra partierna och begravde utredningen i någon byrålåda.
Sedan Ansvarsutredningen lade fram sina förslag år 2007 har inte förändringstakten avmattats. Landstingens utmaningar sprungna ur den kunskaps- och teknikutveckling som pågår inom vårdsektorn går knappast att klara med dagens små regioner. Inte heller klarar dagens landsting heller av att hantera människors rörlighet på ett fullgott sätt. Dessa är några av huvudskälen till varför en omfattande regionreform behövs.
I en ledare i Norrbottens-Kuriren i slutet av förra veckan kunde man läsa Bosse Östman skriva att det är dags att lägga regionfrågan på is. På en punkt förtjänar Östman medhåll, och det är när regionbildningen endast omfattar ett befintligt landsting. Men Östmans slutsats om att politikernas vilja att skapa regionbildningar endast handlar om en strävan om utökad makt och större arvoden är helt förkastlig. I stället handlar regionfrågan om att skapa tillräckligt stora regioner med en befolkning som är så pass stor att regionen får tillräckliga ekonomiska muskler för att kunna möta morgondagens utmaningar.
Visst är det önskvärt att regionreformen skulle kunna ta sin utgångspunkt i ett folkligt engagemang för frågan. Men det lär aldrig hända. Det är bara att titta på oss närliggande länder som genomfört förändringar i den administrativa indelningen av landet. Där fick staten till slut peka med hela handen. Så lär det bli även här i Sverige. Men det får inte stoppa en nödvändig regionreform. Det är därför bra att regeringen i ett första steg kommer att utse förhandlingspersoner som ska driva på arbetet med en ny regionindelning. Viktigast är att detta arbete tar sin utgångspunkt i de uppgifter som måste lösas på regional nivå. På så sätt kan vi kanske minimera känslomässiga låsningar och i stället diskutera hur saker kan lösas på bästa sätt.