Idag lördag väljs Anna Kinberg Batra till ny moderatledare. Genast ska sägas att det inte blir någon lätt uppgift att efterträda Fredrik Reinfeldt, som efter åtta år som statsminister och tio år som moderatledare, dels skapade han de ”nya” moderaterna, dels kunde han hålla ihop en fyrpartiregering i åtta år. Bara det en prestation.
Under tiden gick partiet i stå. Det hjälpte inte med frontfigurer som Reinfeldt och Anders Borg. Väljarna tröttnade och Moderaterna tappade nästan sju procent vid valet i september förra året.
Självklart blir det ingen lätt uppgift för Batra att pånyttföda ett parti som letar efter ett nytt självförtroende, men Anna Kinberg Batra har förutsättningarna, men vad hon vill i olika frågor är än så länge förborgat för de flesta. Däremot tycks hon vara kontrollerad och kompetensen är det knappast någon som ifrågasätter.
Däremot antyds viss kritik från de egna leden. Uppgörelsen med regeringen har irriterat, men är knappast av den digniteten att det bör störa Batra eller Moderatledningen. Och numer är det också en bit till nästa val. Mycket kan komma att hända.
Så ett nytt år har så smått kommit igång efter alla inledande helgpreludier. Det är heller inte vilket år som helst utan ett år med en (S)-ledd minoritetsregering. Dessutom med Sverigedemokraterna som vågmästare och med en stukad, men revanschsugen borgerlighet som opposition.
Allt något som på gott och ont kommer att sätta sin prägel på det kommande riksdagsarbetet. Skiljelinjerna mellan regeringens politik och oppositionens kommer att tydliggöras. Var så säker,vilket är ett budskap till dem som anser att tydliga vänster-och högervisioner försvunnit ur politiken och att allt klumpar ihop sig i en mittensmörja.
Det ska och kan inte vara överraskande att det är Socialdemokraterna som förvaltar jämlikhetstanken i svensk politik. Ibland har det varit si och så med detta arv, men Stefan Löfven är den som kan hålla den linjen. Grunden för en fortsatt jämlik politik finns, men alla partier kan inte samlas i mitten så att människor inte kan avgöra utan ser de etablerade partierna som en enda smet. Det är bara att spela populistiska och främlingsfientliga Sverigedemokrater i händerna. Tänk tanken om vi skulle få ett neofacsistiskt parti nära makten, där vissa människor inte räknas på grund av hudfärg eller religion? Om något vore detta osvenskt.
Sverige har dessutom haft en klok ekonomisk framförhållning de senaste decennierna. Statsfinanserna är i gott skick, men det krävs ytterst lite för att den bilden ska förändras. Ett exempel på svårigheterna är hur statstbudgeten efter många och långa konvulsioner kunde förhandlas fram och därmed ett nyval inhiberas. Slutligen tog både regering och opposition sitt ansvar, men vägen dit var krokig.
Tydligt är att vårt land står inför ett avgörande vägval. Den svenska välfärdsmodellen måste utvecklas och förfinas. Detta som en viktig markering för framtiden. För det är ofta ändå långsiktigheten och uthålligheten i det politiska vägvalen som måste premieras av väljarna. Inte kortsiktig dagsländepolitik. Därför behövs en vänsterregering. Även om den är svag. Vi måste hitta tillbaka till människorna. Ingen ska lämnas utanför.