När Fredrik Reinfeldt och den första alliansregeringen tillträdde efter valet 2006 så blev starten minst sagt kaotiskt. På kort tid tvingades två ministrar avgå. Inom tio dagar från tillträdet tvingades både Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò lämna regeringen. Några sådana skandaler har inte Stefan Löfvens regering varit i närheten av att drabbas av.
Men regeringstillträdet kan knappast ändå betecknas som smärtfritt. Redan under regeringsförhandlingarna blev det uppenbart att regeringstillträdet kanske inte var så väl förberett som man kunde önska. Hanteringen av Vänsterpartiet kunde ha skötts på ett betydligt bättre sätt, och relationerna mellan de tre partierna borde ha klargjorts redan innan valet. Nu framstod avpolletteringen av Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet som hårdhänt. Oavsett om Stefan Löfven gång på gång upprepat att det var Miljöpartiet som var den naturliga samarbetspartnern så upplevde Vänsterpartiet inte att dörren var stängd för en regeringssamverkan för deras del.
En annan reflektion är att de politiska underlagen inför regeringssamverkan med Miljöpartiet borde ha förberetts på ett avsevärt mycket bättre sätt. De båda partierna var måna om att gå till val på egna program och egen politik i stället för som 2010 gå till val på en gemensam plattform. Detta hade absolut kunnat kombineras med fördjupade överläggningar kring vilken politik regeringen skulle föra vid ett makttillträde. Detta hade säkerligen kunnat förbättra förutsättningarna för ett professionellt övertagande av regeringsmakten.
Stefan Löfven har haft en otursfylld start som regeringschef. Debaclet i EU-nämnden kring mandatet för regeringen vid EU-förhandlingarna om klimatfrågan var minst sagt pinsam. Statsministern framstod som oförberedd och förvirrad och bringade även den rutinerade S-riksdagsledamoten Marie Granlund, gruppledare för S i EU-nämnden, ur fattning. Stefan Löfvens stab måste skärpa sig ordentligt. Det åligger hans medarbetare att ge statsministern sådant stöd att dylikt inte inträffar.
Statsministern har också hånats för sitt framträdande när regeringen stod värd för det nordiskt-baltiska toppmötet i Stockholm. Vid presskonferensen hade statsministern fått fel papper och kunde därmed inte presentera de övriga regeringscheferna på rätt sätt. Än en gång var det Löfvens stab som såg till att han framstod i dålig dager. Man får verkligen hoppas att Löfvens medarbetare lär av sina misstag och inte gör om dem.
Dessa händelser får vi skriva in på kontot för oerfarenhet, och detta är absolut ett övergående fenomen. Men Löfven lär få leva med att hans borgerliga motståndare kommer att lyfta fram hans misstag gång på gång för att få honom att framstå som en politisk rookie, trots att det rör sig om småsaker.
Allvarligare är den händelse när motsättningarna mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet i vargfrågan spelades upp för öppen ridå. Att partierna har olika uppfattning i frågan var känt sedan länge. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) och miljöminister Åsa Romson (MP) borde ha gjort upp om regeringens linje innan någon av dem besvarade frågor kring licensjakten på varg. Nu framstår det som om regeringen är splittrad i frågan, vilket skapar osäkerhet. En osäkerhet som med lätthet kan smitta av sig på andra områden där oenighet mellan partierna är kända. Detta får inte hända igen.
Regeringen måste uppträda enigt, och skillnader i synsätt i olika frågor ska lösas intern stället inför öppen ridå. Här måste Stefan Löfven sätta ner foten så att ministrarna vet vad de har att förhålla sig till och hur relationerna mellan de två partierna ska fungera så att inga läckor kring det interna förhandlingsspelet uppstår. Här har regeringen mycket att lära av hur regeringen Reinfeldt agerade. De höll stenhårt på enigheten utåt även om det säkerligen gnisslade en hel del internt.
Den närmaste tiden kommer att sätta regeringen Löfven på prov. Det parlamentariska läget med en tydlig högermajoritet i riksdagen kräver att Stefan Löfven och hans regering förmår lotsa sina förslag igenom regeringen. Detta ställer krav på såväl hög grad av professionalism som på extrem fingertoppskänsla. Då kan inte regeringen framstå som dåligt samordnad internt.
Om Stefan Löfven och hans regering lyckas hantera det parlamentariska läget och kryssar sig igenom det minfält som det utgör så kommer han att vinna i förtroende. Hanteringen av budgeten kommer därför att få stor betydelse för regeringens förutsättningar att kunna regera landet. Den samarbetsväg som Stefan Löfven gång på gång pekar ut är rätt väg att gå. Genom att konsekvent inbjuda alliansen och Vänsterpartiet till samarbete för landets bästa så kommer långsamt ett bättre samverkansklimat att kunna etableras. Stefan Löfven gör därför rätt när han gång på gång öppnar de dörrar som Annie Lööf och Jan Björklund högljutt smäller igen.
När man betraktar den kritik som hittills riktats mot Stefan Löfven och hans regering så är den förväntad. Att borgerliga ledarskribenter siktar in sig på ovanan att regera, brist på erfarenhet hos ministrarna och slår på stora trumman för de misstag som enskilda ministrar gör ligger helt i linje med vad de ska tycka. Detsamma gjorde vi S-märkta ledarskribenter när Fredrik Reinfeldts regering tillträdde. Men det finns en viktig skillnad gentemot 2006. Då spelade klavertrampen ingens större roll eftersom regeringen hade egen majoritet i riksdagen. Denna fördel har inte Löfvens regering. Misstag kan därmed få betydligt större betydelse för Löfven än vad de fick för. Därför får vi verkligen att fortsättningen blir långt mer lyckad än vad starten blivit.