Valvaka. Alliansnederlag. Reinfeldt säger att han ska avgå. Vi jublar. Några kramar om varandra. Äntligen är vi av med honom. Löfven utropas till segrare. Vi jublar igen. Ytterligare kramar utväxlas.
Därefter insikten. Detta är inte mycket till rödgrön valseger. Alliansen gör ett katastrofval. Sant. Men Vänsterpartiet och Miljöpartiet gör mediokra resultat. Socialdemokraterna gör sitt näst sämsta val i demokratisk tid. Den borgerliga dominansen i riksdagen är nu faktiskt större än efter alliansens seger över Göran Persson 2006.
Skälet är att Sverigedemokraterna mer än fördubblas. Det är ett borgerligt parti – röstar med alliansen i åtta av tio blockskiljande omröstningar – men det har tagit röster både från höger och vänster. Resultatet blir en rödgrön regeringsminoritet i en blåbrun riksdagsmajoritet.
Från min skånska horisont – jag bor i Lund – har jag i femton år följt Sverigedemokraterna. Det som hänt i Skåne, är det som nu händer i riket. I kommunvalet i Landskrona tog de redan 2002 nästan nio procent av rösterna. Nu har de 19 procent.
Sverigedemokraterna har rötterna i fascism. Men dagens framgångar orsakas inte av att folk plötsligt blivit fascister. Jag tror inte heller att det handlar om okunskap eller ens flyktingfrågan. Vi är inte okunnigare idag än för tjugo år sedan, och flyktingar har kommit till Sverige i snart femtio år.
Vad vi måste förstå är snarare varför Sverigedemokraternas simpla problemformulering finner en folklig klangbotten, där ingen sådan funnits förut. Det var just detta som fick mig att för några år sedan börja skriva på romanen ”Den tredje passageraren” som utspelar sig i Landskrona. Den kom ut i förra veckan och jag tänker återge en sekvens, som jag menar ganska väl fångar vad som skett. Historiens huvudkaraktär, Erik Larsson, funderar på Sverigedemokraternas framgångar. Det handlar inte bara om fördomar och en dåligt upplyst allmänhet, konstaterar han:
"Han insåg det när han träffade gamla pensionerade varvsarbetare som gav uttryck för samma åsikter som besuttna Venbor och bittra och marginaliserade människor som tvingats till förtidspension. Sverigedemokraterna sög stöd från alla väljargrupper. Det fanns inget enkelt svar på varför, men troligen fanns svaret någonstans i skärningspunkten mellan en välfärdsstat som drog sig tillbaka, skenande ekonomiska klyftor, en arbetarrörelse som inte längre bar en vision om att det var möjligt att bygga ett mer jämlikt samhälle och ett klassamhälle som i allt högre grad skiktades etniskt. Människor hade lämnats i sticket, utan det stöd och den trygghet som de trott att de betalat skatt för. Samtidigt såg medelklassen hur det gamla förändrades och hur det nya klassamhället gjorde livet osäkert på så många sätt, de kände oro för allt, från att gå ut på stan till att också deras jobb, liksom en gång varvsarbetarnas, skulle hotas av globalisering och invandring. Det var när Sverigedemokraterna kunde addera dessa nya röster till sin traditionella kärna av rasister som de började växa. Mot en sådan utveckling fungerade inte upplysningsfraser om allas lika värde.”
Sverigedemokraterna är de växande klyftornas och massarbetslöshetens draksådd. Det är arvet efter alliansens ojämlikhetsskapande politik, men också efter en socialdemokrati som inte förmådde återskapa full sysselsättning. Detta är vad som ger folklig klangbotten åt Sverigedemokraternas simpla budskap.
Men vi har inte sett slutet. Ty nu finns tre alternativ: En rödgrön minoritetsregering med stöd från mittenpartierna, fortsatt alliansregering med stöd från Sverigedemokraterna eller nyval. Vad som än händer, vinner Sverigedemokraterna. Ett nyval är oförutsägbart. Klart är att Sverigedemokraterna inte räds ett sådant. Med det andra alternativet – en blocköverskridande lösning – kan Sverigedemokraterna framställa sig som den enda oppositionen. Detta har vi sett i exempelvis Svalöv (där SD går fram från 14 till 23,5 procent av rösterna) och egentligen också i riket. När alla andra går mot mitten, skapas utrymme för missnöjespartier. Med det tredje alternativet - en blåbrun parlamentarisk lösning – blir Sverigedemokraterna ett parti bland andra. Det är vad som i praktiken hände i Landskrona redan 2006. Då ligger vägen öppen för en dansk eller norsk utveckling, där extremhögern har normaliserats.
Den långsiktiga lösningen måste därför bli en annan. Socialdemokraterna måste återigen axla rollen som det samlande partiet, som vågar gå fram med egna visioner som bryter arvet efter Borg och Reinfeldt. Det kräver att det rör sig tillbaka mot mer traditionella marker, bort från den politiska mitten men samtidigt förmår att driva en inkluderande politik, med satsningar på skola och sjukvård och utbyggda socialförsäkringar som även försäkrar medelklassens inkomster, och därigenom flyttar den politiska mitten vänsterut. Men i dagens parlamentariskt läge, där den enda realistiska majoriteten är en mitten-vänsterkoalition, är detta knappast möjligt.
Framtidsutsikterna är således dystra.